I bok- och trycktekniska uppslagsverk går ☛ under en rad namn. Det finns inget vedertaget svenskt uttryck, men den brittiske bokhistorikern William H. Sherman räknar med hela 15 olika termer på engelska, bland andra bishops’ finger, index, pointing finger, pointing fist eller mutton fist eller kort och gott fist, hand och finger.8 Även manicula eller manicule efter latinets maniculum, liten hand, förekommer; ordet finns också upptaget i Oxford English Dictionary, dock med första förekomst 1986.9 En förklaring till namnvariationerna kan vara figurens uppenbara symbolik; ☛ har något tautologiskt över sig. Precis som många av dagens emotikoner behöver den inte benämnas. Den är det den föreställer. I den här artikeln är jag pragmatisk och använder namnen manicula, pekhand och den pekande handen synonymt.

Pekhanden är ett piktogram. Av sådana finns det två sorter: 1) bokstäver som är ritade så att de också föreställer en bild, till exempel ett T som ser ut som en grekisk pelare, eller ett Y som ser ut som en människa som lyfter armarna upp i luften; 2) symboliska tecken, som på samma gång har en bildfunktion och kan ersätta ett ord, uttryck eller handling: en dödskalle som signalerar fara, ett hjärta för omtanke, eller en kvinnosymbol för att markera en damtoalett. Pekhanden hör följaktligen till den andra kategorin: en hand med ett utsträckt pekfinger kan antingen eller på samma gång ha en ren bildfunktion eller representera ett ord eller uttryck (”hand”, ”finger”, ”att peka”, ”se här”, ”gå dit”, ”den vägen” et cetera).10

Pekhandens användningsområde har sett olika ut under århundradenas gång. Embryot återfinns i marginalen i den äldsta avskriften av Illiaden. Det rör sig om små pilar, diplous (grekiska för dubbel), som pekar in mot skriftbilden. Figurerna tros ha tecknats ner under 200-talet före vår tideräkning och påminner till utseendet om det slags dubbla vinkelcitattecken som i Sverige är kända under den typografiska facktermen gåsögon.11 Pilarna kan ha fungerat som ett slags fotnoter till separata noteringar, och antas ha tecknats av en läsare som gått i dialog med bastexten, eventuellt kommenterat den och lämnat en markering för att något i det lästa ansågs viktigt.12

Europas första pekhand förekommer i handskriften Domesday Book (1086). Som Paul McPharlin påpekat i Roman Numerals (1942) finns dock inget som talar emot att den kan ha målats dit vid ett senare tillfälle: ”In fact, marginalia are by their very nature seldom contemporary.”13 I senmedeltidens och senare renässansens manuskript var pekhanden ett annoteringsverktyg som både läsaren och den skriftlärde använde för att markera en iögonenfallande passage, ett begrepp eller rent av ett faktafel, ett slags animerat ”obs” eller ”nota bene”.14 Pekhanden kunde också användas för visa att ett tillägg eller en korrigering gjorts.

Innan böcker började massproduceras var bruket att anteckna i dem utbrett. Att kommentera den lästa texten var att gå i dialog med texten, göra resonemanget till sitt. Böckerna var inte bara ett rum för avsändarens ord, utan också för läsarens tankar. Antecknandet var en del av inlärningsprocessen. Tidiga studiehandledningar uppmanade läsaren att särskilja textpassager med olika slags symboler på det att textens uppbyggnad, mening eller logik förtydligades. Att berika texten med krumelurer och anteckningar fungerade såldes som ett slags minnesteckning, en sofistikerad informationsbearbetning.15

De första typografiska pekhänderna uppträder samtidigt med de första tryckpressarna på sent 1400-tal. De används, ofta sparsamt, som dekoration eller som ett slags fotnoter. Tecknet har därmed övergått från att vara läsarens tecken, till att antingen bli tryckarens tecken eller författarens.16 Med tillägget typografisk avses här att tecknet är tillverkat med avsikten att massproduceras i tryck.

Under 1700-talet i samband med pressens slutgiltiga genomslag sker ytterligare en utveckling: nu blir pekhanden ett oumbärligt tecken i sättarens kast och förekommer ymnigt i billiga trycksaker. Det användes både som dekoration och för att styra läsarens blick mot viktig information. Snart börjar också pekhanden leta sig bort från satsytan och ta steget ut i det offentliga rummet. Det blir allt vanligare att den syns i överdimensionerad form på brandväggar, affischer och skyltar.17 Så småningom ebbar även detta slags användning ut. Några decennier in på sekelskiftet 1900 syns det pekande fingret allt mer sällan, varken i offentligheten eller i tryck. Kanske blev de helt enkelt omoderna? Eller så kan förklaringen återigen sökas i ekonomiska faktorer. När arbetsgången på tryckerierna förändrades i och med övergången från handsättning till sätttningsmaskiner med flytande stilmetall, kunde pekhänderna, som gjordes med specialtillverkade och ofta importerade typer, helt enkelt inte följa med in i den nya tekniken.18

Den pekande handen kunde ha varit ett minne från en svunnen handskrifts- och tryckkultur. I vår postdigitala tidsålder har likafullt något skett: maniculan undergår en renässans och syns numera överallt, på såväl teknisk apparatur och i digitala gränssnitt som på skyltar. Den förekommer även som ett slags nostalgisk retromarkering i litet mer raffinerad reklam och handtryckta trycksaker. Vanligtvis är designen traditionell, överdimensionerade manshänder med kavaj och manschett. Trycket görs ofta medvetet ojämnt och oskarpt, som för att ge en illusion av att ha tillkommit under en tid då typer sattes för hand och med tiden slets ned. Tendensen att flörta eller raljera med gamla tiders tryckkultur har funnits tidigare, men då mer som ett randfenomen. Medievetaren Marshall McLuhans strösslande med pekhänder i sin The Gutenberg Galaxy. The Making of Typographic Man (1962) gjorde att en hel generation av pop art-konstnärer fick upp ögonen för tecknet.19

Det skall tilläggas att de tillbakablickande pekhänderna sällan används enbart i dekorativt syfte, snarare är deras huvudsakliga funktion att just visa på en riktning, eller markera att något bör uppmärksammas: en hårfrisör, en prisuppgift, ett datum, vägen till en studievägledare …

Pekhanden lever också ett helt separat liv i den digitala världen. Emoji-pekhänder med olika hudnyanser används i diverse chattkonversationer. Och Unicode, som är namnet på branschstandarden för hur datorer ska hantera text skriven i olika skriftsystem, hade redan 1991 sex pekhandsvarianter: fyra med svart manschett och vit hand (vänsterpekande, högerpekande, uppåt- och nedåtpekande) samt två svarta (höger- och vänsterhand) som var lite mjukare i formen. Unicode 15, lanserad år 2022, har numera drygt 23 versioner av pekhänder. Även nydesignade, mer expressiva typsnitt lanseras ofta med maniculas vars design formmässigt går i linje med de övriga typerna i typsnittsfamiljen.20

De senaste decennierna har forskare från olika discipliner kommit att studera händers funktion i språk- och skrivutveckling; den kroppsliga kontakten med skrivverktyg och textmedier har som bekant kommit att bli allt merni indirekt i och med digitaliseringen. Forskarna har undersökt vilka processer (kognitiva, mentala, intellektuella) som är inblandade när man skriver för hand respektive på en dator, eller för den delen läser en tryckt text respektive en digital. Flera av studierna visar, föga förvånande, att kunskapsinhämtningen skiljer sig åt samt att det är olika typer av färdigheter som övas upp vid användandet av till exempel digitala respektive analoga skrivverktyg.21 Jag menar att återkomsten av den för analog skriftkultur så emblematiska pekhanden bör ses i ljuset av detta intresse för händer liksom i förlängningen digitaliseringens omstrukturering av vår skriftkultur. Maniculan ger en fingervisning om ett om inte ökat materiellt förhållande till skriven text och språklig kommunikation, så åtminstone en ökad medvetenhet om texten och språkets materiella beskaffenhet i relation till läsaren.22

Sammanfattningsvis kan tecknets tillvaro och synlighet i den skriftliga kulturen relateras till produktionsmässiga förändringar och trycktekniska paradigmskiften. På samma sätt som tryckpressen och senare den industriella pressen förändrade maniculans användningsområde, kan tecknets återkomst relateras till vår postdigitala kultur. I ett samhälle genomsyrat av digitala artefakter blir den pekande handen så att säga en bro i tiden, ett sätt att återerinra en gedigen, autentisk tryckkultur, en tiden då trycksaker var analoga. Ett förbehåll är dock på sin plats: intresset och den digitala nostalgi som omgärdar pekhanden som typografiskt tecken ska inte nödvändigtvis betraktas som enbart en reaktion mot digitaliseringen, utan är lika mycket en effekt av densamma.

I det kommande undersöks hur användningen av maniculan sett ut under ett tidigare trycktekniskt och bokhistoriskt skifte, närmare bestämt övergången till en industriell produktion av litteratur. Det är också vid denna tid – under andra halvan av 1800-talet – som den moderna förlagsbranschen börjar få konturer och med den bereds vägen för en ny författarroll.

Vilhelm Fredrik Palmblad (1788–1852) var en del av den svenska Uppsalaromantiken. Som medlem i redaktionen för Polyfem och Tiden och senare ansvarig utgivare för tidskriften Phosphoros och Svenska litteraturföreningens tidskrift, var han en drivande kraft i tidens idéströmningar. Han var också medlem i Auroraförbundet och kom att bli delägare av ett tryckeri i Uppsala för att lättare kunna trycka och sprida förbundsmedlemmarnas skrifter.23

Törnrosens Bok. Nemligen Den Äkta och Veritabla, utgifven icke af Richard Furumo utan af Hofmarskalken Hugo Löwenstjerna sjelf tillkommer 1840 och ges ut i Uppsala på Leffler och Sebell tryckeri.24 Den drygt 140 sidor långa skriften – ”en av vår litteraturs kvickaste pamflett”, som den kallats – är ett inlägg i den debatt som följde på C.J.L Almqvists kontroversiella roman Det går an (1839) och Törnrosens bok (duodesupplagan, 1833).25 I Det går an-debatten intog Palmblad till skillnad från sin radikale kollega en konservativ hållning. Palmblads parafras är en farsartad satir, en ironisk parafras på Almqvists fiktionsvärld och romangestalten Herr Hugo.26 Uppsalaförfattarens sätt att låna och utnyttja Almqvists litterära egendom väckte irritation, då Almqvist ansåg sig ha blivit utnyttjad och bestulen på sina ”konstnärliga rättigheter”.27

Maniculan syns – och omnämns – redan i upptakten. Herr Hugo sitter med sin son Frans och läser en tidning. Plötsligt får han syn på en notis för en nyutgiven bok och utbrister: ”Richard Furumo har nu återigen oss alla ovetande utgifvit en ny bok. Se där barn!” (s. 1) Tidningen faller på bordet: ”Frans läste högt: Af trycket har i dag utkommit och säljes i alla boklådor för 40 sk. B:co: Det går an. En tafla ur lifvet. Af författaren till Törnrosens bok.” (s. 1, kursiv i orginal). Herr Hugo, som säger sig vara ”hufvudhjelten i Törnrosens bok”, ilsknar till, varmed sonen försöker få honom på bra humör igen: ”Men bästa Pappa, invände Frans, på titelbladet står hvarken Törnrosens bok ej heller af Författaren till Törnrosens bok.” (s. 3, kurs. i orig). (Av kommentaren att döma är titelbladet återgivet i tidningen.) Herr Hugo fortsätter dock att ondgöra sig över annonsen, som han tycker ”trompetar ut” nyheten för allmänheten. Han säger:

Maniculan återfinns även några sidor längre in i häftet, då boken och tidningsnotisen återigen kommer på tal i ett samtal: ”som du kan läsa i artikeln med Redactionens stora ☛ framföre.”28

Hos Palmblad fyller pekhanden en dubbel funktion. Å ena sidan återges det typografiska tecknet så som romanfigurerna läser/ser det i tidningen (mimetisk funktion), å andra sidan har tecknet också – och detta är tydligast vid andra tillfället – en symbolisk funktion, där tecknet på samma sätt som i en rebus står för ordet ”hand”.

Maniculans formgivning är iögonenfallande. Den ser påtagligt handritad ut, inte helt olikt de medeltida kråsmanchettprydda pekhänder vi finner i manuskript.29 Pekhanden som är ca 1 cm bred, är inte bara större än de övriga tecknen på raden, utan också lite separerad från dem. Radavståndet är dessutom glesare vid just detta parti, antagligen för att den något överdimensionerade typen skulle få plats i sättskeppet. Genom att låta romangestalterna avstå från att benämna tecknet vid namn (manicula, bishops’ finger, printers fist, pekhand et cetera) och i stället avbilda tecknet i annonsen – märk väl med epiteten ”colossal” respektive ”stora” – lyckas Palmblad illustrera pekhandens otaliga funktioner: organisera information, uppmärksamma något viktigt och förstärka ett intryck samt kort och gott referera till ordet ”hand”, som ett slags bildgåta. Genom att tecknet dessutom förekommer vid två tillfällen – och därtill omnämns ytterligare en tredje gång som ”den stora handen” – förstärks tecknets koppling till tryckkultur, dagspress och reklam liksom det som de inflytelserika medievetarna Jay Bolter och Richard Grusin benämnt remediering: en pekhand är bokstavligen en typografisk representation av en hand. Märk väl att Palmblad också låter berättaren framhålla att ”man låtit trycka dit” maniculan, som för att understryka att det just rör sig om ett typografiskt tecken. Vid båda tillfällena nämns också att den förekommer tillsammans med en artikel, en annons i en trycksak.

Stridsskrift, debattinlägg, satirisk broschyr: Palmblads text har många lager. Faktum är att den är ett slags fiktion om fiktionen, en berättelse om den fiktive berättaren i Almqvists Törnrosens bok. Texten tematiserar vidare Palmblads eget tilltag – parafrasen på Almqvists romanvärld – så till vida att den ställer frågor om både upphovsrätt och de materiella och paratextuella aspekter som berör ett litterärt verk: Vem är egentligen författaren om namnet inte finns på titelbladet?

Röda rummet. Skildringar ur artist- och författarlivet har kallats vår första moderna roman och var August Strindbergs romandebut. Boken var inledningsvis tänkt att gå som följetong i dagspressen, men gavs ut 1879 på Joseph Seligmanns förlag i Stockholm. Få böcker i svensk litteraturhistoria har uppnått samma klassikerstatus, närmare 150 år sedan lanseringen har den givits ut i 140 upplagor och är fortfarande i tryck.30 Handlingen kretsar i mångt och mycket kring produktion och konsumtion av texter. Som Olle Josephson och Björn Melander påpekat är läsning och läsande ett av romanens mest framträdande topos.31 Flertalet partier återger brev, notiser, dikter, trycksaker och andra slags parafernalia. Vid dessa tillfällen framställs inte bara det textuella innehållet i fråga, textpassagerna är även grafiskt formgivna för att efterlikna trycksaken eller papperet – mediet – som beskrivs. Åtminstone är detta fallet i de första upplagorna liksom i manuskriptet.

De pekande händerna – det rör sig om två högerhänder – förekommer i kapitel 7, ”Jesu efterföljelse”.32 Episoden beskriver huvudpersonen Arvid Falks möte med en förläggare och tilldrar sig på förlagets kontor och tryckeri på Regeringsgatan i Stockholm. Avsnittet inleds med att Falk befinner sig utanför huset. Fasaden är som det står ”klädd med skyltar från källarvåningen ända upp till taklisten”.33 Några av skyltarnas ord liksom de typografiska tecknen på dem återges i detalj i texten. I förstaupplagan är textpartiet satt i kursiv och står ut i den annars jämna satsytan, något som ytterligare förstärker illusionen av att det är föremål som återges. När Falk tittar upp mot väggen ser vi alltså skyltarna så som han ser dem. Skyltarna blir bild, objekt, inte bara i fiktionsvärlden utan också på boksidan.

Händerna fanns med redan på planeringsstadiet, Strindberg har själv ritat in dem (s. 75–76 i manuskriptet). Som vi strax ska se infogade även Söderberg handritade manicula.34 Det är allmänt känt att Strindberg (liksom Söderberg) månade om sina böckers grafiska form och ofta la sig i sättarnas och bokformgivarnas arbeten; till skillnad från andra ställen i manuskriptet där han önskar en utmärkande typografi saknas dock uppmaningar till sättaren på just det här stället.35

Flera av Stockholmstryckeriernas stilprovsböcker finns bevarade.36 Går vi till 1879-års katalog från Central-Tryckeriet, det tryckeri som typsatte romanens första upplagor, hittar vi ett rikt urval av olika slags maniculas: manshänder med manschett och knappar, kvinnohänder samt anatomiskt korrekta händer med synbara naglar och svällande ådror. För Röda rummets vidkommande valdes dock en traditionell manshand.37 Förr i tiden fick tryckerierna specialbeställa typerna. I och med att händerna ofta skulle tryckas i stor gradstorlek (på affischer och liknande) tillverkades de stora typerna av trä, ofta päron eller lönn, i stället för att stöpas i en matris med stilmetall. Trä vägde mindre och var långt lättare att hantera, men typerna kom likväl att bli kostsamma just för att de fick beställas separat.38

Strindbergs pekhänder har tidigare uppmärksammats av två forskare: Gustaf Marcus, i ”Strindberg, copywriter. Reklam, uppmärksamhet och skådespelssamhället i August Strindbergs verk” (2019), och Sara Danius, i ”Texten i texten. Strindberg, staden och skyltarna” (2008).

Artiklarna är bägge litteraturvetenskapliga med fokus på materialitet. Till skillnad från föreliggande artikel sätter de dock inte in tecknet i ett vidare typografiskt och bokhistoriskt sammanhang. Marcus visar övertygande att pekhanden, bland andra stilmedel, är ett utslag av Strindbergs upptagenhet ”av reklamens uttryckssätt och dess inverkan på den moderna människan som konsument”.39 Intresset för reklamens logik och marknadsspråk löper som en röd tråd genom författarskapet; redan i Röda rummet låter Strindberg ”reklamtext och romantext flyta ihop på oväntade sätt”.40 I episoden med Falks besök på tryckeriet, till exempel, sammanblandas ”boksida och fasad”.41 Marcus tolkar passagen som ett uttryck för en stor medvetenhet om reklamens unika sätt att skapa mening: ”Det är ett mekaniskt och materiellt språk” som ständigt försöker ta över betraktarens uppmärksamhet.”42

Danius som i sin studie uteslutande behandlar Röda rummet, har en annan ingång. Hon understryker att tecknen är ”något mer” än ”en liten grafisk detalj i ett stort romanbygge”; snarare utgör de en ”bärande del av det estetiska uttrycket”. Tilltaget, menar hon, förebådar modernismen. Det är de grafiska tecknen som gör romanen modern. Danius utvecklar resonemanget och påpekar att ett kännetecken för de modernistiska författarna var just att de tänjde på boksidans gränssnitt och uppfattade sidan som en grafisk palett att utforska och utnyttja för litterära syften. Precis som modernisterna, hävdar Danius, såg Strindberg sidan som ett visuellt rum, eller som hon uttrycker det med ett lånat citat, ”ett poem för ögat”.43

Strindbergs bruk av pekhänder förespeglar förstås det modernistiska avantgardets användning av typografi som ett språk i egen rätt, men den visar också hur starkt bunden han är till realismen. I romanen blir de två pekande händerna ett utslag av konstriktningens genreförväntningar, en mimetisk akt, en verklighetseffekt, en realistisk detalj i den yttre världen. Tecknen är mycket riktigt extraordinära grafiska detaljer, men de förekommer icke desto mindre tillsammans med andra grafiska arrangemang, till exempel partier som imiterar handskrivna dokument och diverse trycksaker. Pekhänderna används menar jag i första hand för att uppmärksamma tryckkulturens premisser och reklamens invasiva verkan på vår uppmärksamhet, snarare än att vara ett normbrytande, modernistiskt stilmedel.44

Det går bara att gissa varifrån Strindberg kan ha hämtat sin inspiration – förarbeten och arbetsböcker till Röda rummet saknas nämligen. Det ligger nära till hands att relatera pekhänderna till Laurence Sternes Tristram Shandy, men ett sådant inflytande går inte att belägga. Strindberg tycks inte ha lånat eller ägt romanen och han nämner aldrig författaren i sina brev.45 Om boken imponerat så var det inget han talade om. Ändå finns beröringspunkter mellan författarna: intresset för typografi och ambitionen att framställa handskrift i text. Till yttermera visso är både Röda rummet och Tristram Shandy självreflexiva texter, så till vida att de tematiserar textproduktion, bokformgivning och författarskapets villkor.

En annan, kanske mer trolig inspirationskälla, är den franska realismens förgrundsgestalt: Marie-Henri Beyle (1783–1842) mest känd under författarnamnet Stendhal. Särskilt går det i Röda rummet att se likheter med Le Rouge et le Noir (1830), en roman som flera forskare analyserat med fokus just på typografi och romantextens visuella kvaliteter.46 Till skillnad från Tristram Shandy vet man också att Strindberg vid tiden för debutromanens tillkomst hade ett exemplar av Le Rouge et le Noir med tryckåret 1831 i sin ägo.47 Det är framför allt en av scenerna i boken som kan ha fungerat som inspiration till de Strindbergska skyltarna med text och pekhänder: öppningsscenen där huvudpersonen Julien Sorel nyss anlänt till sin forna hemstad och under en promenad förbi faderns nerlagda sågverk får syn på en skrymmande träskylt med släktnamnet Sorel. I den franska originalupplagan är namnet satt i en antikva i versaler. Precis som träskylten stör landskapet, stör de stora bokstäverna skriftbilden. Vi ser namnet med Sorels ögon, som en logga, som en bild, som ett läsbart objekt.48 Att låta ord och namn fungera som bild upprepas även på andra ställen. Till exempel finns en beskrivning av en marmorskylt med ingraverad text. Orden är satta i versaler och i en antikva; även här blir orden i texten ett objekt. Hos Strindberg är emellertid effekten mer slående, inte minst för att han för in den billiga reklamens bildspråk – dagstidningarnas och skyltarnas pekhänder – i den litterära texten.

Hjalmar Söderberg (1869–1941) publicerade Doktor Glas. Roman 1905 på Albert Bonniers förlag. I likhet med Röda rummet har den fått en tydlig klassikerstatus. Enligt en förteckning i Samlade verk från 2014 gavs hela 64 utgåvor och upplagor ut mellan perioden 1905 och 2010.49

Doktor Glas är en kort och koncentrerad idéroman förklädd till dagbok; Söderberg kallar den själv ”tankebok”.50 Boken har en förstapersonsberättare, läkaren Tyko Gabriel Glas, och det är genom hans dagboksanteckningar läsaren tar del av händelseförloppet: Glas överlagda mord på den äldre maken till en av hans kvinnliga patienter. Liksom Falk är Glas i trettioårsåldern och liksom i Röda rummet spelar Stockholm och den urbana stadsmiljön en viktig roll i miljöbeskrivningen. Glas är också, och detta är centralt, precis som Arvid Falk och Herr Hugo, en läsare – av böcker, tidningar och klassisk litteratur samt, kan tilläggas, av sina egna anteckningar.51 Det finns vidare, precis som i de två andra fallstudierna, flera episoder som kretsar kring skrift samt skriv- och läspraktiker:

Dagboken sträcker sig från sommar till tidig höst. I originalupplagan från 1905 liksom i Samlade verk från 1921 (dock ej i den senaste utgåvan av Samlade verk från 2014) är boksidan grafiskt arrangerad för att efterlikna en dagbokssida med datum högst upp till höger, avgränsande ljusrum mellan datum och brödtext (texten är koncentrerad två tredjedelar ner på boksidan) samt tydligt separerade stycken. På liknande sätt som hos Strindberg och Palmblad har layouten, boksidans gränssnitt, laddats med en betydelsepotential som går bortom den rent språkliga.

Pekhänderna förekommer i en dagboksanteckning med datumet den 9 juli. Sidan inleds med orden: ”Det regnar alltjämt. Dagar som dessa äro släkt med allt hemligt gift i min själ.” Glas sitter vid sin chiffonjé och ”drar ut den ena lådan efter den andra och tittar på gamla papper och saker. Ett litet gulnadt tidningsurklipp faller mig i händerna”. (s. 93)

Efter stycket, på nästföljande sida, återges så tidningsutklippet, en reklamannons för en bok.

Papperslappen, tidningsnotisen, är som framgår av bilden ovan formgiven på ett sådant sätt att det skapas en illusion av att läsaren läser och ser samma sak som Glas: en notis med spärrad och fetad brödtext i olika typgrader samt två pekhänder som ramar in boktiteln: ☛ Människans egna kraft. ☚. Partiet återfinns (i första och andra upplagan) högst upp på versosidan, det vill säga ”dagboksbladets” baksida. Annonsen är inte realistiskt avbildad, men snudd därpå; återgiven med de möjligheter som stod till buds för dåtida tryckerier inom ramen för traditionell bokproduktion. I en senare upplaga (1943) har partiet en än mer avancerad typografi, stycket omges nu också av blankrader, ljusrum ovan och under, som för att ytterligare understryka notisens karaktär som en isolerad grafisk enhet.

Efter annonsen följer stycket:

Notisen framträder följaktligen som bild på romansidan. I så måtto blir den en bild i bilden – den syns på en sida som i sig ska föreställa en bild, ett objekt, en efterlikning av en dagboksida. På samma sätt som hos Strindberg läser – ja, ser – vi med huvudpersonen. Sidans gränssnitt blir annonsens varmed fiktionen får verklighetsanspråk. I Doktor Glas kan förmedlingen därtill sägas vara ännu mer omedelbar då handlingen berättas i jagform.

Söderberg hade en verklig annons som förlaga. Skotten Samuel Smiles Människans egen kraft. Rätta vägen till utmärkelse och rikedom, eller Self-Help (1859) som den hette i original, var en bästsäljande självhjälpsbok som gavs ut i flera svenska upplagor. På Kungliga bibliotekets sökmotor för svenska dagstidningar, tidningar.kb.se, återfinns flertalet annonser för boken i diverse dagspress under perioden 1880–1905. Till höger en notis i Svenska Dagbladet från 8 oktober 1894. Som framgår har layouten stora likheter med den bokannons som förekommer i Doktor Glas.52

Att Söderberg var noggrann med att det tryckta textpartiet skulle se ut som en annons blir tydligt om vi jämför det med textpartiets förlaga i manuskriptet från 1902.53 Här syns två svarta handritade maniculas (vänster och högerhand). Titeln på Smiles bok, Människans egna kraft, är därtill understruken. Bredvid textstället återfinns i vänstermarginalen nära bindningen små nästintill oläsbara noteringar. Av den förstorade detaljbilden som bilagts faksimilet, går det att uttyda att orden är ”Petit” samt ”Fetare stil”.54 Orden är skrivna av Söderberg själv: här liksom i den övriga brödtexten syns nämligen ett för skrivstilen utmärkande särdrag: bokstaven t:s tvärstreck svävar något ovanför grundstrecket (gäller både versaler och gemener). ”Petit” (fr. liten) är en vanlig tryckteknisk anvisning till sättaren om att texten skall sättas i liten stil, eller en stil vars gradstorlek är mindre än den löpande brödtextens. Söderberg har med andra ord så långt det är möjligt lagt sig vinn om att efterlikna reklamens grafiska layout.

En genomgång visar att anvisningarna är det enda tillfället i manuskriptet där Söderberg kommenterar romanens grafiska realisering, dess typografi. Frågan är dock hur anvisningen togs emot i praktiken – tillmötesgick man hans önskemål? I både första- och andraupplagan från 1905 finns mycket riktigt pekhänder (s. 94; upplagan är tryckt på samma sats) liksom ord satta i mindre grad eller fet stil. Maniculas återfinns även i 1921-års upplaga av Doktor Glas (6:e upplagan, Samlade skrifter 5, s. 67) samt i 1943-års (s. 72). Vad gäller den senaste utgåvan, Samlade skrifter 7 (Lind & Co, 2014) har emellertid pekhänderna ersatts av enkla vinkelcitattecken. Detta trots att redaktörerna säger sig ha haft 1921-års upplaga som bastext, i vilken tecknet alltså förekommer. Ingen förklaring till modifieringen uppges.55

Paul McPharlin som i sin studie utgått från maniculans förekomst i en amerikansk kontext menar att det sker en nedgång i användandet av pekhanden under perioden 1890–1910 (McPharlin använder termen ”fist” – inom citattecken). Anledningen sägs vara de föregående decenniernas överanvändning. Han nyanserar visserligen sitt påstående och tillägger att maniculan kan ha varit där ”all the time”, bara att han inte lagt märke till den.56 Vad gäller svenska förhållanden är maniculan svår att missa: det tycks ha gått inflation i bruket. En förklaring kan vara att svensk dagspress stod under större ekonomisk press än den anglosaxiska och därmed tvingades vara mer öppen för reklam. För att ta ett närliggande exempel finns i Svenska Dagbladet den 8 oktober 1894, alltså samma dag som vi finner annonsen för Smiles bok, 50 stycken maniculas på tidningens åtta sidor. Samtliga av dem syns i reklamsammanhang, där de används både för dekoration och för att markera något, en prisuppgift eller ett namn. Pekhänderna syns också jämsides andra grafiska arrangemang och ornament: bårder, utsmyckade kanter och pilar. Ofta förekommer de i par (höger och vänster), men uppträder även i ental. En av annonserna i Svenska Dagbladet har sammanlagt åtta pekhänder. Några gånger har de dubblerats (två pekhänder staplade på varandra). Inte sällan är de ord eller siffror som betonas på detta sätt. De betonade orden är därtill ofta fetstilade, precis som titeln i annonsen i Doktor Glas. Nästan undantagslöst rör det sig om svärtade manshänder med manschett; några av dem är över tre centimeter i diameter. Med tanke på hur omfångsrika storleksmässigt dagstidningarna var vid denna tid måste det visuella intrycket av alla händer varit slående; å andra sidan kan de ha varit just så vanligt förekommande att läsaren inte lade märke till dem, att de så att säga inte såg fingret för alla händer.

Denna artikel undersöker pekhandens förekomst i skönlitterära texter. Tre böcker har fungerat som exempel: Palmblads Törnrosens Bok (1840), Strindbergs Röda rummet (1879) och Söderbergs Doktor Glas (1905). Samtliga böcker daterar sig från en tid då det sker stora förändringar i den grafiska branschen. Den är också nu en modern bokbransch tar form. Som jag har argumenterat för bör författarnas användning av det iögonenfallande typografiska tecknet sättas i relation till denna omvandling av Bokens samhälle.

Författarnas bruk av tecknet har analyserats utifrån ett bokhistoriskt sammanhang samt mot bakgrund av den renässans maniculan undergått i vår tryckkulturs sena tidsålder. Genom att vidare studera boksidornas gränssnitt och typografi, texternas materialitet kort sagt, har jag kunnat kasta nytt ljus på förbisedda detaljer i några av den svenska litteraturvetenskapens mest beforskade verk.

I medeltida handskrifter och senare i de första tryckta kodexarna fungerade maniculan som ett slags förtrolig manifestation av en förbindelse mellan språkets efemära värld och läsarens längs med meningarna följande finger eller författarens skrivande hand. Pekhänderna anspelar på en mänsklig närvaro i texten, en förening mellan kropp och text, eller uttryckt på ett annat sätt: mellan materiell verklighet och textvärld. Hos de aktuella författarna fyller pekhanden delvis andra funktioner, dels utgör det ett slags verklighetseffekt, dels ”pekar” de mot mediering och de omgivande materiella villkoren för skrivande och textproduktion.

Om användandet av maniculan i dagens digitala kultur är en nostalgisk blinkning till trycksvärta och handsatt text, laddar de tre författarna tecknet med andra symbolvärden; för dem representerar maniculan knappast någon homage till forna tiders tryckpressar, snarare tvärtom: lika kaxigt som normbrytande importerar de den från en annan sociokulturell kommunikationssfär: den allmänna låga dagspressens och reklamens påträngande värld. Palmblad talar till exempel föraktfullt om ”Redactionens stora hand”. Att som de därför införliva tecknet i ett skönlitterärt sammanhang bör betraktas som ett för samtiden radikalt grepp.