Sara Lidman (1923–2004) är en av de mest hyllade och uppburna svenska författarna under den senare hälften av 1900-talet. Alla hennes böcker är dock inte, och har inte varit, lika firade. I Lina Sjöbergs avhandling Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser (2006), finns ett avsnitt betitlat ”Människan i det hela”. Där beskriver Sjöberg träffande dubbelheten som Sara Lidmans författarskap ofta mötte i offentlighetens reception av hennes texter:

”Återvändandet” som Sjöberg nämner avser publiceringen av Lifsens rot (1996). Denna roman tar vid efter den femte romanen, Järnkronan (1985) i Lidmans magnum opus – den sju romaner långa sviten – Jernbanan (1977–1999), som handlar om moderniseringen och kolonisering av Norrland under några decennier i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.² Sjöberg påpekar mycket riktigt att denna uppdelning mellan romaner å ena sidan, och debattartiklar och klippböcker å den andra, är tämligen problematisk i Sara Lidmans fall. Detta eftersom ”allt hon skriver har språket och ärendet gemensamt. Det är slagfärdigt och poetiskt och handlar nästan alltid om samma sak: människorna.”³ Vi har alltså mycket att vinna på att läsa Lidmans olika texter i ljuset av varandra. Ser vi till den skönlitterära produktionen, från debuten 1953 med dundersuccén Tjärdalen, där Lidman skriver på litterärt modifierad västerbottnisk dialekt, till Afrika-romanerna, Jag och min son (1961/1963) och Med fem diamanter (1964), till de dokumentära böckerna Samtal i Hanoi (1966) och Gruva (1968) och sedan åter till Jernbanan som inleds med Din tjänare hör (1977), så skriver Lidman visserligen poetiskt men också politiskt. Det är människor som utsätts för orättvisa, människor i marginalen, människor som är intrasslade i koloniala, rasistiska, ekonomiska och könsmässiga strukturer och som kämpar för sitt livs mening och värdighet som tecknas av hennes penna. Men om romanerna är politiska, så är de politiska artiklarna i sin tur poetiska. Att Lidmans språkbruk alltid är poetiskt, oavsett genre, konstaterar redan Birgitta Holm i Sara – i liv och text (1998):

Att den poetiska stilen och det grundläggande ärendet mer eller mindre förblir desamma i såväl debattartikel som roman är en viktig utgångspunkt för mig i denna artikel som handlar om var – alltså i vilka slags texter – vi hittar ordet ”sam-vett” i Sara Lidmans författarskap. Sam-vettet är, som Annelie Bränström-Öhman konstaterat, ett begrepp som börjar ta form vid mitten-slutet av 1970-talet i samband med arbetet med Jernbanan.⁵ Bränström-Öhman är också den första att tala om en sam-vetts-filosofi, något jag byggt vidare på i min tidigare forskning. Både jag och Bränström-Öhman ser sam-vettet som ett viktigt nyckelbegrepp till Lidmans författarskap, relevant att beakta i tolkningen av hennes texter även där ordet inte explicit förekommer.⁶ Anna Salomonsson använder sam-vetts-ordet som lins för att beskriva den häxliknande farmor Anna i den tidiga romanen Hjortronlandet (1955) som alltså skrevs omkring tjugo år innan Lidman uppfunnit ordet.⁷ Lisa Grahn har i sin avhandling Jernbanans mödrar. Moderskap och berättande i Sara Lidmans Jernbaneepos (2022) nyligen visat hur sam-vetts-tanken är central för moderstematiken och för ifrågasättandet av en patriarkal ordning i hela Jernbanesviten.

Men var hittar vi egentligen sam-vetts-ordet i Lidmans publicerade textproduktion?⁸ Detta har tidigare inte undersökts genomgående. Ordet förekommer inte särskilt ofta, men intressant nog återfinns det främst i texter som inte är romaner. Egentligen förekommer det bara i en enda roman, Järnkronan. Som jag har påpekat i en tidigare artikel är det dock den fiktiva karaktären Didriks förståelse av detta ord, inte nödvändigtvis Lidmans egen, man får ta del av där.⁹ Lidman definierar heller aldrig sitt ord ”sam-vett”. Ordet används dock i åtminstone sex andra texter av Lidman av vilka de flesta, om inte alla, är samlade i klippboken och trädet svarade (1988). Ordet förekommer alltså främst i de slags texter som enligt Sjöberg först fick ”ljumma eller avfärdande” recensioner.¹⁰ I dessa texter, som har betydligt tydligare moraliska och politiska budskap än romanerna, är det Lidman själv som använder ordet sam-vett. Borde då inte dessa förekomster vara desto viktigare att uppmärksamma, eftersom ordet här inte filtreras genom en fiktiv karaktärs medvetande? Hittills är det dock främst sam-vettet i Järnkronan, samt i förordet till och trädet svarade som forskningen fokuserat.¹¹

Detta för oss till de frågor som denna artikel ämnar besvara: Var hittar vi egentligen sam-vettet i Lidmans publicerade textproduktion? Vad gör sam-vetts-begreppet i dessa texter, vad är dess uppdrag och mening? Har genre någon betydelse för förståelsen av sam-vettets innebörd och funktion i författarskapet som helhet? I synnerhet: vad villkorar möjligheten att projicera sam-vettet, som ju främst förekommer i artiklar Lidman skrev om samtida frågor, som en tolkningslins för romanerna?

I det följande besvarar jag dessa frågor genom att, i linje med det tillvägagångssätt Toril Moi anbefaller i Revolution of the Ordinary (2017), se till de konkreta användningarna av sam-vetts-ordet i Lidmans texter, snarare än att försöka fastställa dess mening utifrån någon särskild teori.¹² Moi skiljer ut det hon kallar ”läsning” när hon diskuterar litteraturvetenskaplig metod och skriver: ”In my view, literary criticism – by which I mean what we now call ’reading’ – doesn’t have anything we can plausibly call competing methods”.¹³ Medan det finns metoder inom litteraturvetenskapen så ser Moi inte läsande– det jag med Gadamer skulle kalla tolkning – i sig som en metod. Man skulle kunna säga att jag närläser vad Lidman själv skriver om sam-vettet och om sin genresyn, om man tog bort de nykritiska konnotationer ”närläsning” har. Men vad skulle man då egentligen ha sagt mer än att jag tolkar särskilda textpassager noggrant utifrån mina forskningsfrågor? Mitt förfaringssätt kommer att vara att tolka användandet av sam-vettet i dess direkta kontexter och ta fasta på de besläktade men skilda betydelser ordet får i dessa sammanhang.¹⁴

Den ena av de två användningar av sam-vetts-ordet som ägnats allra mest uppmärksamhet i forskningen är den passage i romanen Järnkronan, där Didrik Mårtensson föreställer sig ”ett sam-vett” i fängelset i Stockholm. Den andra användningen finner vi i förordet till och trädet svarade som publicerades tre år senare, 1988. Förordet är betitlat ”Före ordet” och i denna text återberättar Lidman hur hon som liten blir förälskad i en gran. Det är knappast märkligt att dessa textpartier ådragit sig uppmärksamhet då de är oerhört rika och suggestiva. Lyssna bara på hur det låter när Didrik sitter i fängelset och sam-vetts-tanken dyker upp:

Lika fängslande som denna scen är passagen i ”Före ordet” i vilken Lidman berättar om en alldeles särskild Gran som hon träffade som liten flicka:

I båda dessa scener ser vi hur en person ställs inför ett sam-vett som håller samman naturens liv: en gemenskap och delad kunskap om ”Det Hela”. Mot denna naturens kännedom ställs den gemenskap människan har i kraft av sitt språk. I båda fallen tycks också sam-vettstanken dykt upp i barndomen; Didrik minns sin barnsdomsrädsla, Lidman återberättar flickfrestelsen att förgranas. Ingen av dem väljer slutligen detta naturens sam-vett: ”Precis som Sara-flickan invid Granen tvingar han [Didrik] sig dock att syna insatsen [...] [o]ch han avstår.”¹⁷ Didrik återvänder till språket och människorna, Lidman börjar skolan och lär sig bokstäver.

För Didrik framträder sam-vettet som både lockande och skrämmande. Instängd i fängelset kontrasterar han det mot det mänskliga samvetet:

Jag har tidigare hävdat att det sam-vett Didrik föreställer sig är ett falskt sam-vett, en filosofisk fantasi och flykt undan samvetets börda.¹⁹ Sjöberg skriver något besläktat:

Jag tycker fortfarande att det ligger en hel del i den läsningen. Att det sker ett självbedrägeri i Didriks tankar om samvetet tycks riktigt: Didrik må tänka att samvetet är ”en hammare på ytan” – men det är just precis den hammaren som håller på att slå honom och hans förstånd i bitar där i fängelsecellen! Didrik försöker förvisso förminska, och på så vis förbigå, sitt samvete via jämförelsen med sam- vettet.²¹ Men måste detta betyda att det sam-vett Didrik föreställer sig är falskt, eller på något vis i konflikt med Lidmans övriga tankar om sam-vettet? Är det inte snarare så att vi i denna vackra och hisnande scen får se något vidunderligt som det ska till en Sara Lidman för att göra trovärdigt: hur självbedrägeriet rörande skulden, hur flykten undan samvetets börda, bidrar till att långsiktigt rädda Didriks förstånd och bevara hans verkliga oskuld? För när mannen Didrik hotas av total förkrosselse under samvetets hammarslag, viftar fölet Didrik bort desamma som vore de intet mer än en ovidkommande myggsvärms pockande. Hustrun Anna-Stava kallar honom hemligen för ett ”föl” (liksom hon är hans ”trana”) och när han sitter på fästning sänder hon sina tankar till honom: ”Didrik du min levnads föl, lev hördu! kasta med huvudet ... var som du är ... låt ingen tukta dig ...”²² Didrik överlever förvisningen i fängelset och återföds till bygemenskapen efter nio månader, just lagom till att under färden längs med järnbanan, på väg hem till Lillvattnet, genom tågfönstret bevittna hur ett föl föds.²³ Antyder detta inte att det är sam-vettet som, med sin ”rasande feber”, tillfälligt sätter Didriks språk och samvete ur spel i fängelset just för att rädda honom från den själsliga blodförgiftning som ett helhjärtat axlande av skulden skulle innebära?²⁴ Är det inte fölets livshunger bortom ont och gott som häver honom upp, får honom att dra luft, när det plågade samvetet suger honom djupare ner i själens myrmark av skuld och vanära?²⁵

Vad som också är intressant i Järnkronan är antydan om att det kan finnas flera olika slags sam-vett.²⁶ Didrik tänker att ”[o]m han förhärdat sig både mot det vilda och församlingens kropp hemma i Lillvattnet kunde han inte ge bort sig åt fästningen, öppna sig för dess sam-vett.”²⁷ Fängelset har alltså ett slags sam-vett, byn ett annat. Enligt Didrik finns ”en motsvarighet i de bofastas värld till de vildas sam-vett. Ett sätt att orda där språket inte meddelade tankar utan bara förstärkte samvaron, inte olikt husdjurens sätt att stångas eller slickas.”²⁸ Detta mänskliga ”tama” by-sam-vett ger sig till känna på följande vis:

I detta by-sam-vett ryms något icke-diskursivt i språkbruket. Talesätt, skämt, ramsor, där det viktiga inte är det semantiska innehållet, utan där betydelsen ligger i tonen, minerna, sättet att samvara. By-sam- vettet binder ihop människorna till en gemenskap och meningsfullhet, inte bortom orden men under, mellan, genom dem. Detta by-sam-vett känner vi igen under annat namn från Lidmans tredje roman, Regnspiran (1958), nämligen som ”byanden”.³⁰

Det tycks således finnas flera slags sam-vett och deras relation till språket och människoskapet varierar mellan Lidmans olika texter. Detta antyds även mot slutet av ”Före ordet” när Lidman reflekterar över sin författartillblivelse:

Lidman beskriver här hur författarskapet är ett svar på den ”utmaning” vilken det som ”det inte finns ord för” utgör för henne. Hennes uppgift är att försöka hitta de rätta orden just för detta ordlösa.³² Att anta den utmaningen tycks vara något som både ger ”oändligt nöje” och något hon aldrig blir färdig med (hon antyder ett återkommande missnöje med resultatet). Granens sam-vett krävde ett avläggande av språket som hon inte kunde underställa sig. Men här, i själva texten ”Före ordet”, uppstår ju Granens sam-vett på nytt i författarens ordmylla. I denna text gör hon just detta: smyger in undringar ”det inte finns ord för” genom sin berättelse om Granens ordlösa sam-vett. Härvid menar jag att vi kan se ytterligare en variant av ett sam-vett i bruk: ett litterärt sam-vett. Författaren erbjuder oss att dela hennes sätt att tänka i och om ord, i och om litteratur. Vi får ta del av hennes poetik, veta och känna med henne hur hon föreställer sig att ord och värld, granar och litteratur, hänger samman och bildar en meningsfullhet.

I citatet lyfts dock ett annat mänskligt sam-vett fram som i det närmaste är litteratur-sam-vettets motsats: ”när jag möter ett autistiskt barn ser jag ett annat val som kunde ha varit mitt, anar jag att ett sam-vett finns som inte tål bokstävlarnas slutsatser”, skriver Lidman. Här påminns vi om att inte alla människor är, eller kan vara, en del av språkets gemenskap. Det finns mänsklig tillvaro och samvaro som inte framlevs i eller genom ordande – inte ens genom sådant bya-sam- vett där det väsentliga i ordandet försiggår mellan raderna, i miner och tonlägen. Lidman gör här rum för en meningsfullhet, kärlek, och samhörighet hos människor som uppstår innan, eller bortom, språkets domän.

När finner vi sam-vettet i tryck för första gången? Svaret beror på vilket kriterium för sam-vettets identitet vi antar. Förutom i Järnkronan förekommer sam-vettet i en annan text publicerad samma år. I antologin Bröd men också rosor (1985) finner vi Lidmans essä ”Från Amos till Asturias – några tankar om rättvisa, kärlek och död”. Sam-vetts-ordet gör entré när Lidman berättar om hur hon skulle passa två små bröder. Pojkarna får godis, men mitt under utdelandet ringer telefonen och Lidman avbryter sig för att svara. Plötsligt hör hon ett tjut från den yngre brodern. Han tror sig ha ätit upp allt godis så att storebror inget får, varpå han blir otröstlig:

I detta citat antyds att den yngre brodern ännu bär på ett naturligt rättvisepatos, ett rättvise-sam-vett. Lidman beskriver i mytiskt tonläge ett slags syndafall; människan har lärt sig att förhärdas på ett sätt som avskiljer oss från resten av naturen. Naturen ägnar sig inte åt ”frosseri, slaveri och skövling”. Vi har kommit att stå ut med att ”äta all jordens godis – i fullt medvetande om alla våra samtida syskon i världen som icke ...” Bilden som här åkallas har kristna rötter. Människorna är i grunden bröder och systrar, den lille pojken som gråter över sin brors (förmodat) förlorade godis står för den ännu ofördärvade människans reaktion på orättvisa. Hur och när gick då detta syndafall till? Vi kan inte säga säkert, men den bibliska sinnebilden av ”Babels torn” går hand i hand med ”den första rågången”. Ett upprättande av hierarkier, klasser, samt privat ägande verkar således haft del i förtappelsen. Episoden om lillebror som gråter över sin inbillade stöld från storebror är en omvänd Kain och Abel-berättelse: människan är i grunden inte avundsam, girig och mordisk, enligt Lidman, utan sörjer sin broders förlust som vore den hans egen.

Tänker vi oss att denna text kunde vara den tidigaste (jämte Järnkronan) i vilken sam-vetts-ordet förekommer, så bör vi stanna upp och betänka närvaron av ordets engelska variant – con-science – som också återfinns i citatet ovan. Betraktar vi ordet i dess bägge språkdräkter som likvärdiga blir ”Från Amos till Asturias” inte den tidigaste sam-vetts-texten. Ordet ”con-science” hittar vi nämligen i ”Vietnam och de mänskliga rättigheterna” som publicerades redan 18 januari 1979 i Norra Västerbotten och som senare infogades i klippboken Varje löv är ett öga (1980).³⁴ Artikeln inleds så här:

Här återkommer i stort sett samma ämnen som i ”Från Amos till Asturias” i förening: naturen har en ekologisk kännedom som inte skövlar. Människan allena är en avfälling ur denna naturliga rättviseordning, som beskrivs metaforiskt i biologiska termer som en ”instinkt”. Ekonomiska intressen (”marknadskrafterna”) tycks på något sätt vara skurk i dramat. Den bibliska intertexten finns inte med explicit här men det beskrivs hur vi kunde vara del i ett con-science – ett ord som här sätts som synonymt med ”samvete”.³⁶ För att vara mer specifik: Lidman går strax vidare till att tala om ett världssamvete, och hon gör det i direkt anslutning till en diskussion om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna blir paletten med vilken Lidman här målar upp bilden av samvetet som ett naturligt, gemensamt, sjätte sinne: det moraliska sinnet. Världssamvetet föreställs vara ett slags delat medvetandeorgan genom vilket människan uppfattar den etiska dimensionen av tillvaron; det som möjliggör vår förmåga att skilja rätt från fel. Att förhåna detta sinne – vilket gjorts ”av högt uppsatta svenskar, som sade sig få skämmas mycket utomlands över att ’lilla Sverige försöker spela världssamvete’ ”³⁸ i samband med Vietnamkriget – är enligt Lidman inget mindre än ”att begära utträde ur mänskligheten”. Detta tycks vara något vi både kan och (egentligen) inte kan. Då vår del i världssamvetet gör oss till med-människor – det förbinder och förbrödrar oss – innebär förhånandet av detsamma ett slags förnekelse och förräderi av en autentisk mänsklig varandeform. Hånet kan tolkas som en Judas-akt av sekulär natur: med det förnekar och förråder vi vår nästa – både nästan i andra och nästan i oss själva. Därmed trampar vi (fast vi inte vet om det) även på oss själva och vår egen mänsklighet.³⁹ Lidmans con-science, eller sam-vett, kan alltså även betyda detta världssamvete: ett mytiskt beskrivet moraliskt sinne som alla människor har del i, i kraft av vilket vi borde erkänna varandra som i moralisk mening bröder och systrar, och leva därefter. Men inget tvingar oss att ge detta erkännande. Det ligger i vår frihet att kunna förneka både vår egen och andras mänsklighet.

När vi väl kommer till sam-vetts-texterna i och trädet svarade har alltså sam-vetts-ordet, om vi räknar dess engelska variant, redan brukats i tryckt text i närmare tio år. Förutom i ”Före ordet” med berättelsen om Granen, hittar vi sam-vettet (nu endast på svenska) i ytterligare fyra texter i denna samling. Stavningen varierar. Ibland är det ”sam-vett” (med bindestreck) och ibland ”samvett” (utan bindestreck). I och trädet svarade förekommer sam-vetts-texterna i följande ordning: ”En tundrans minister” är den tredje texten i samlingen (”Före ordet” medräknat) och ursprungligen publicerad i Expressen 11 september 1986; ”Ronnie, c/o Sverige, Pestens år 1987” är text tjugoett och publicerades först i Expressen 23 augusti 1987; ”Henning Hamilton är ingen häxa!” är nummer trettiosex i samlingen men förelåg i Expressen redan den 22 september 1985 (alltså samma år som Järnkronan och ”Från Amos till Asturias”); den fyrtiofemte och sista sam-vetts-texten är Lidmans ”Slutplädering” som hölls vid Stenungsunds tingsrätt 22 mars 1988. Slutpläderingen utgör verkligen ett lämpligt slutord på och trädet svarade: Lidman svarar här, å trädens vägnar, på det svenska samhällets miljöförstöring.

I ”En tundrans minister” kritiserar Lidman flera saker som enligt henne hänger ihop på ett intrikat vis: skogsskövling och en kommodifierad natursyn, skogsarbetarnas alienation, samt en respektlös likgiltighet inför de futtiga ändamål som skogen har offrats för: ”Ta en titt på den gangsterlitteratur som nu marknadsförs i Sverige istället för skönlitteratur! Väg massorna av reklamblad!”⁴⁰ Att träd ska fällas för att skapa skräplitteratur och konsumtionshetsande reklam finner Lidman vansinnigt. Framförallt kritiserar hon hur Staten, via dåvarande industriminister Thage G Peterson, istället för att föra medborgarnas talan ger röst åt storföretagens intressen när det gäller svensk skog och mark: ”Vem återstår då som talesman för land och folk i vår o-köpeliga bemärkelse?”⁴¹ Det är i detta sammanhang, i vilket Lidman kontrasterar forna tiders småbönders och träarbetares varsamma skogsbruk med sin samtids råa skogsindustri, som sam-vettet förs på tal:

I denna text möter vi återigen ett naturens sam-vett, besläktat med Granens och det sam-vett Didrik fruktade. Men detta tycks vara ett sam-vett som människan kan leva i samklang med: ”Dessa jord- och skogsbrukare odlade en kännedom om trädens egenskaper i olika jordmåner, årstider och väderlekar”.⁴³ Detta sam-levande mellan människa och natur kommer till uttryck i ordet fosterjorden: ”Fosterjorden – den gåtfulla, den älskade vrånga – hon som icke får kränkas eller skövlas av fiender – yttre eller inre!”⁴⁴ Fienden till detta människa-natur-sam-vett, fienden till fosterjorden, är ett ekonomistiskt, sterilt, utsugande förhållningssätt till jord och mark. Kort och gott: kapitalismen, enligt Lidman.

I ”Ronnie, c/o Sverige, Pestens år 1987” är vi tillbaka i fängelsemiljön. Men istället för den fiktive Didrik får vi möta en verklig ung man som heter Ronnie och som drabbats av HIV: ”Sonen till någon medmänniska, någon med-borgare i det gemensamma fosterlandet Sverige – som vi älskar.”⁴⁵ Ronnies öde har Lidman fått ta del av via tv-programmet Magazinet. Redan utestängd/innestängd ur samhället genom sin fängelsetillvaro fortsätter Ronnies isolering att öka. Han är inte bara dödssjuk i HIV, han blir också skydd som döden bland övriga interner på fängelset:

Ronnie är utesluten ur ett medborgerligt sam-vett, förvisad av Foster-landet, likt Didrik. Men Lidman ser honom som potentiellt delaktig i andra djupa sammanhang. Narkomanens berusning jämförs med nattvarden, fyllans extatiska sam-vett kan uppenbara en mystisk, andlig, existentiell samhörighet med Det Hela. ”Det Stora Foster-vattnet” är ett uttryck som beskriver oss människor såsom varande inneslutna i ett stort kosmiskt moderliv.⁴⁷ Den av samhället och kamraterna ratade Ronnie kan mycket väl vara en av de få benådade som fått erfara denna inneslutenhet i sitt innersta, menar Lidman. Detta trots att samhälls-sam-vettet, Foster-landet, gjort sitt bästa att förvägra honom ”[r]ätten till liv och sin gåta som kosmisk varelse”.⁴⁸ I detta är Ronnie släkt med en annan man från Jernbanan, nämligen ”Strömmen”, läkaren som super just för att komma i kontakt med världsalltet och få känna gravitationen.⁴⁹

I ”Henning Hamilton är ingen häxa!” återkommer vi till ett fosterjordens sam-vett, alltså det sam-vett i vilket människa och natur kan leva i samklang. Denna gång är den kvinnligt kodade terminologin ännu mer explicit. Lidmans resonemang om sam-vettet förankras här i Carolyn Merchants ekofeministiska klassiker The Death of Nature: Women, Ecology, and the Scientific Revolution (1980). Det är i samband med en diskussion om häxor och denna bok som sam-vetts-ordet sätts i bruk:

Genom Merchants idéhistoriska genomgång av hur jorden gick från att betraktas som en levande moder till ett mekaniskt urverk, lyfter Lidman häxan som sinnebilden för den kvinnliga, moderliga, förankringen i naturen.⁵¹ Häxans sam-vett omfattar både ett sätt att leva i samklang med naturen, en existentiell livsåskådning, och en handgriplig kunskap om livets förutsättningar och samspel. Man tänker här på den passage i ”Före ordet” då Lidman skriver ”att den största gåtan av alla – Moderskapet i världen – den skulle jag kunna få förklarad hos Granen.”⁵² Det verkar vara svaret på just denna gåta som häxorna, genom sitt sam-vett, besitter.⁵³ Att Henning Hamilton från Sveriges skogsvårdsförbund inte är en häxa, ska här alltså inte förstås som något positivt. Tvärtom: Hamiltons försvar av kalhyggen gör honom till häxans och fosterjordens bittra fiende.

I och trädet svarades sista sam-vettstext träder vi in i rättssalen. Denna text är Lidmans försvarstal som hon höll när hon ställdes inför rätta för ohörsamhet mot ordningsmakten vid Stenungsund tingsrätt den 22 mars 1988. Lidman hade den 21 oktober 1987, i Ödsmål, protesterat mot ett vägbygge. Hon inleder sitt försvarstal så här:

I denna text ställs lagen mot ”rätt och samvett”. Lidmans tal blir en anklagelseakt mot Staten, som enligt henne är den part som begått olagliga ”våldsgerningar”, inte hon. En central sådan våldsgärning är den dispens Sverige gett åt SJ och skogsbolag att använda bekämpningsmedel som ”Hormoslyr, Roundup och Karmex 80”, ämnen som är ”förbjudna i lag”.⁵⁵ Dessa bekämpningsmedel innehåller samma verksamma substans som det avlövningsmedel som fälldes över Vietnam under Vietnamkriget för att döda skogen, svälta vietnameserna och få dem på knä: ”Vi vet från Vietnam hur de skadar levande och ofödda: t.o.m. piloterna drabbades av cancer och genetiska skador.”⁵⁶ Här ser vi verkligen hur ”miljömord och folkmord” går in i varandra. Lidman erkänner att hon och de övriga som protesterar mot vägbygget, visserligen varit ”ohörsamma, ja. Men vi är det av hörsamhet gentemot Livets träd”.⁵⁷ Det mänskliga världssamvete, eller con-science, som Lidman föreställde sig i ”Vietnam och de mänskliga rättigheterna” 1979 tycks 1988 ha vidgats till ett världs-sam-vett som månar om allt jordiskt livs rätt att få finnas och överleva. I slutet av och trädet svarade har fosterjorden, med andra ord, expanderat till att omfatta hela jordklotet.

Så här långt menar jag mig ha redogjort för var sam-vettet finns i Lidmans publicerade texter, samt för deras varierande uppdrag och innebörd i dessa texter. Det är nu dags att adressera frågan om vad detta – att sam-vettet förekommer främst i artiklar och inte romanerna – har för inverkan (om någon) på legitimiteten i att läsa romanerna i ljuset av artiklarnas sam-vetts-diskussioner. Sam-vetts- ordet finns ju faktiskt, med ett enda undantag, helt enkelt inte med i romanerna. Med vilken rätt låter vi då dess (skiftande) innebörd vägleda vår tolkning av romanerna?

För att besvara den frågan kommer jag nu diskutera hur Lidman själv såg på relationen mellan artikel och roman i sitt författarskap. I förordet till Varje löv är ett öga skriver hon så här:

Bilderna som Lidman använder sig av här för att beskriva de två genrerna är talande. Romanen beskrivs här som ett levande träd. Att romanen stammar ”sina svar på en livslång utmaning”, bär på en dubbelhet. Å ena sidan är stammandet ett växande, romanen är som en levande trädstam. Det innebär att det inte heller finns ett färdigt ”slut” för den, en färdig, på förhand given poäng som uttömmer dess syfte. Detta för oss till den andra innebörden av stammandet som har att göra med den livslånga utmaning romanen utgör ett svar på. I ”Före ordet”, åtta år senare, skrev hon: ”En författare kan vara missnöjd med stora delar av vad han/hon publicerat och ändå känna denna utmaning från bokstävlarna som oavvislig, livet ut” (min kursivering). Min gissning är att Lidman i båda dessa förord beskriver exakt samma utmaning som får henne att svara med romaner, nämligen utmaningen att sätta ord på just det som det är allra svårast att klä i ord. Risken att misslyckas är överhängande och återkommande, och de lyckade försöken kommer endast i stötar och styckevis – därav stammandet (här den andra bemärkelsen). Utmaningen är ”att med rytmen och/eller allitterationen smyga in undringar som ’det inte finns ord för’ ”.

”Artikeln däremot” är en ”stubbe”, alltså ett kapat träd. Artikeln har inte råd att varsamt och tidsödande växa och veckla ut sina grenar och löv i gåtor och frågor – den måste ge omedelbara svar, inta tydliga ståndpunkter, inlämna slagkraftiga protester: NU! En sådan text kan inte stå och stamma. Men följer vi logiken i denna bild – av romanen som träd och artikeln som stubbe – inser vi att de också delar något väsentligt, nämligen rötterna. Romanen innehåller ”i bästa fall en kärlek så djup att den ’inte behöver’ glittra på ytan” utan löper som ett pulserande blodomlopp genom hela verket: under barken. Artikelns vrede är explosiv, ett ”raseri”, dess innehåll väller ut, likt saven i ett kapat träd som ännu blöder ur snittytan. I rötterna på båda kokar dock samma vrede, samma ur-sinne löper genom lifsens rotsystem; det hjärteblodet är sam-vetts-filosofin. I artiklarna väller sam-vettet upp i synliga droppar – ordet finns där – medan det i romanerna (med Järnkronan som undantag), sjuder mellan raderna som sav eller blod, och ger liv åt hela romanskogen.

Av detta skäl är det inte bara möjligt, utan rent följdriktigt, att läsa romanerna i ljuset av de sam-vetts-diskussioner som förs i artiklarna – för de hänger ihop i grunden. Ordet sam-vett kanske inte finns uppe på textytan i romanproduktionen annat än i Järnkronan, men dess innebörd genomsyrar hela författarskapet ”från roten ut i blana”. Det är därför som Bränström-Öhman – med absolut tonträff – kan hjälpa oss förstå sam-vettets närvaro i Lifsens rot (1996) utan att ordet ”sam-vett” någonsin förekommer i romanen:

Denna Rönnogs erotiska extas är kusin med Ronnies rus-sam-vett i fängelset; tonerna som inte har någon färdig melodi är syskon med de ordlösa undringarna som Lidman med rytm och allitterationer försöker föda fram i språket. Båda dessa är i sin tur släkt med det ”samförstånd bortom allt vett” som Lidman återkommande uttrycker i följande omkväde: ”Jo. He gå int tala om! He kan man bara erfara.”⁶⁰ Så var finns egentligen sam-vettet i Lidmans tryckta textproduktion? Ja, var finns trädets sav, eller människans blod? Bör vi säga att de främst finns i de synliga – observerbara – dropparna där en hand eller gren mött en vass egg? Eller bör vi säga att saven och blodet huvudsakligen existerar i sitt genombävande av hela organismen, dolda under bark och hud, i trögare eller snabbare rörelse, svåra att skilja ut från omgivande fibrer och muskler (Hur allt är i allt)? Kanske kunde man till och med säga att sam-vetts-ordet i sig aldrig blir tillräckligt exakt för Lidman – aldrig kan bli tillräckligt exakt – hur föränderligt och öppet hon än låter ordet vara. Exakt behöver det nämligen inte bli. Dess mest exakta betydelse ligger nämligen inte i ordet självt. Exaktheten finns i Lidmans litterära skog som helhet – som ju fortfarande lever. Hundra år efter att hon föddes och tjugo år efter att hon dog lever ännu den lidmanska romanskogen i sitt sam-spel med läsarna. Och jag blir allt mer övertygad om att hon tänker med oss – via sitt litterära sam-vett.⁶¹