Det första numret av Tidskrift för litteraturvetenskap ser ganska påvert ut. Det är tryckt från ett maskinskrivet original som fotokopierats på UBmedia. Maskinskriften är oklanderlig, utförd av en mycket duktig dam i Bjärred på mallar i A4-format. Det gick inte att göra korrekturändringar när hon hade gjort sitt verk. Rubrikerna tror jag att jag gjorde med gnuggbokstäver, ett petgöra. Datorerna var ännu inte introducerade på våra institutioner. Den oerfarna redaktionen hade heller inte vett på att fylla ut hela häftet. Flera blanka sidor på slutet vittnar om att vi inte förstod att beräkna omfånget på texterna; vi borde ju ha kunnat hitta på något material att placera på detta utrymme.

Omslaget är orange. Jag undrar om det var en dold hälsning till gamla Phosphoros, som kom ut med just den färgen på sitt omslag, ”rodnande av skam över sitt innehåll”, som motståndarlägret påpekade. Men jag tycker nog att TfL hade viss anledning att känna sig lite som en morgonrodnad i den litteraturvetenskapliga världen.

Innehållet vittnar om goda förbindelser med våra kolleger på olika håll i landet och med olika forskningsinriktningar. Det var en av huvudtankarna med grundandet av projektet att det skulle verka för att knyta tätare band mellan våra universitet genom att låta redaktionen cirkulera; jag tror att det har fungerat rätt väl. Redan i första numret medverkade ju också forskare från andra håll.

Det var en övergångstid, som inte minst gav sig tillkänna i det typografiska. Doktorsavhandlingarna skulle i och med införandet av den nya examensordningen 1969 omfatta högst 175 sidor, vill jag minnas. Det inrättades hos Gleerups förlag en ny avhandlingsserie för oss litteraturvetare i Lund, LTF (Litteratur, teater, film) som producerades på samma sätt – från maskinskrivna original i offsettryck. Illgröna omslag! Den första i serien var Jan Thavenius Stil och vokabulär (1972). Det kom på andra håll stencilerade avhandlingar i A4-format vid den tiden. Tanken var nog att de skulle omvandlas till tryckta böcker när de väl godkänts; jag tror aldrig det genomfördes. Men fult var det, faktiskt ett bottenläge i bokproduktionen, åtminstone bland humanister.

Sen kom datorerna under senare delen av 1980-talet och på nya sätt egenproducerade avhandlingar, ibland ganska fina men ofta ännu mer amatörmässiga, innan vi lärde oss och vi fick bättre hjälp från förlagens proffs.

Nu berättas det för mig att TfL bara skall publiceras på nätet – en ny utveckling, än mer dramatisk än den på 1970-talet. Det vore nog läge att blicka tillbaka grundligare på förvandlingen av publiceringsprocedurens praktiska sidor – något för bok- och biblioteksforskare och för vetenskapshistoriker i samarbete. Konsekvenserna av förvandlingarna i fråga om förmedlingsmöjligheter och forskningskvalitet borde undersökas och kanske vore TfL, i sina olika inkarnationer, ett lämpligt material för en sådan studie.