Att läsa sådant jag skrev på 1970-talet är en arkeologisk och självbiografisk övning och prövning: det kräver att jag förflyttar mig till en sen länge förgången tid och situation, ja till en känsla och en subjektivitet som undergått stora förändringar. 1977 var jag en ung man i karriären: efter disputation i Stockholm 1973 hade jag fått ett temporärt jobb som forskarassistent och det förpliktade mig inte till mycket annat än att läsa och skriva – vilket i och för sig är precis det jag gör också idag, som emeriterad professor. Jag läste gärna i grupp på den tiden: jag deltog i läsgrupper inom ramen för Nordiska sommaruniversitetet och i minst en grupp på universitetet – gränserna var flytande, ofta var det samma personer i båda sammanhangen. På universitetet läste vi hermeneutik: tog oss igenom Gadamers Wahrheit und Methode sida för sida. Kärntruppen bestod av Horace Engdahl, Ola Holmgren, Roland Lysell, Anders Olsson och så jag, som skilde ut mig lite grann: dels för att jag var några år äldre och disputerad, dels för att jag ivrade för att vi skulle göra oss synliga, bli publicerade. Jag hade något slags förlagskontakt och 1977 kunde vi åstadkomma antologin Hermeneutik med originalbidrag av Atle Kittang, som jag hade träffat på ett hermeneutikseminarium i Norge, ett seminarium som för övrigt gästades av just Hans-Georg Gadamer. Därutöver översättningar av Martin Heidegger, Gadamer, Paul Ricœur, J-P Richard, Rüdiger Bubner och så Hans Robert Jauss.

Vi ansåg förstås att vi hade åstadkommit något banbrytande radikalt i och med denna antologi. Hermeneutik! Med den som vapen skulle tillvaron förklaras och litteraturvetenskapen revolutioneras – jag tror att båda dessa storslagna mål egentligen var ett och samma. För min egen del fastnade jag särskilt för Jauss och ”receptionsestetiken”; jag hade fått för mig att den varianten var på något sätt mer radikal och mindre idealistisk än andra versioner av hermeneutik och under denna epok ville jag gärna uppfatta mig själv som radikal och absolut inte som idealist. Jag etablerade kontakt med Jauss och fick över honom till Stockholm för några föreläsningar. Som tack blev både Horace och jag nerbjudna till hans lärosäte i Konstanz och därefter till en större kongress i Innsbruck, där vi fick fungera som ett slags neutral buffert i ett intrikat spel mellan västtyska och östtyska representanter för receptionsestetiken.

Detta var fortfarande 1970-tal; på 1980-talet upplevde jag inte längre receptionsestetiken som lika intressant. Jag var på väg till Norge och nya så kallade utmaningar, träffade någon gång Jauss igen i Oslo men inte förrän vid hans död 1997 blev jag påmind om honom – nu med lite information om hans ungdomshistoria som SS-officer. Jag tror att jag reagerade med försiktig förundran – hade svårt att förknippa den urbane och franskorienterade mannen med nazismen och kriget – men glömde snart bort honom igen; receptionsestetiken hade försvunnit ur den litteraturvetenskapliga horisonten.

När jag nu läser igenom min gamla artikel är det åtminstone tre komponenter som slår mig: För det första just detta att receptionsestetiken 1977 kunde dyka upp som litteraturvetenskaplig frälsningslära men lika snabbt försvinna. För det andra att jag var ordentligt inläst – och jag tror inte att jag bluffade utan jag hade nog gjort ett aktningsvärt försök att sätta mig in i relevanta sammanhang. För det tredje min arrogans: Inte bara att jag lanserade receptionsestetiken just som frälsningslära men också att jag gjorde det på bekostnad av inbillade fiender. Jag rentav stoltserade med mina förklenande omdömen om främst Erland Lagerroth, något som idag gör mig generad.

Så: vad hände med mig och hermeneutiken och receptionsestetiken?

För att kunna säga något om detta måste jag skissera ett slags ämneshistorisk självbiografi: den går från det uppkäftigt ”radikala” 70-talet vidare till den närmast antihermeneutiska dekonstruktionen 10–15 år senare – jag hade då flyttat till Oslo och hade fått goda möjligheter att utveckla det jag hade lust att utveckla och det som efterfrågades. Och runt 1990 var det ”teori” som efterfrågades, gärna med dekonstruktiv accent. Jag hade blivit professor i det som i Norge kallas ”allmenn litteraturvitenskap” vilket just betydde en inriktning på litteraturteori och världslitteratur. Jag var dessutom ansvarig för forskarutbildningen under en längre period och i den miljön kunde vi ohämmat ägna oss åt just ”teori”. Tio år senare, runt 2000, var det åter dags för en omprövning: nu blåste det anti-teoretiskt och historiserande. Nästa station tror jag kan lokaliseras till runt 2010: jag hade då emeriterats och tyckte mig ha tid och lust till historisk fördjupning. Man kan nog säga att jag därmed återknöt till det som jag ville göra redan på 70-talet och som jag trodde att receptionsestetiken skulle bereda vägen för: historieberättelse grundad på textanalys.

1990: runt detta år rådde som sagt hausse för ”teori”, och det som främst gällde som teori var den dekonstruktion som formulerades av Jacques Derrida och i viss mån Paul de Man med många efterföljare. Derrida och senare också de Man hade tidigare presenterats i tidskriften Kris, där jag var med på ett hörn. Derrida var sen länge känd i Danmark men knappt alls i Norge, där jag kunde stoltsera som introduktör. Jauss och receptionsestetiken uppfattades inte längre som aktuella men Gadamer var inte helt borta: den gamle – Gadamer var född 1900 och fortfarande högst aktiv – fördjupade sig i fransk teori och gjorde aktningsvärda försök att integrera den med sin egen tolkningslära. Fransmännen, med Derrida i spetsen, var inte intresserade. Man kan undra varför – med tanke på att Derrida hade mycket av sin filosofiska bakgrund gemensam med Gadamer. Båda hade en viktig utgångspunkt i Husserls fenomenologi och därtill kom Heideggers mäktiga inflytande. Gadamer var ju ett slags elev – man kan rentav läsa Gadamers hermeneutik som ett stort försök att domesticera Heidegger, skära ner på hans väldiga anspråk och göra honom användbar i ett urbant samtal. Och Derridas dekonstruktion är likaså ett försök att vända Heideggers krav på ”destruktion” till något positivt. Man kanske kan säga att Gadamer tar sats i Heideggers inledning till § 34 i Sein und Zeit, där det heter att ”Befindlichkeit” och ”Verstehen”, befintlighet och förstående, är ”fundamentala existentialer” och att ”förståendet” möjliggör ”utläggning, det vill säga tillägnelse av det förstådda”.1 Samtliga substantiv i citatet (utom möjligen ”existential”) skulle bli viktiga i Gadamers hermeneutik. Medan Derrida snarare utgår från kritiken av ”metafysiken” som han vänder i språkfilosofisk riktning.

Runt 1990 var det Derrida som slog an och han uppfattades av mig, och säkert de flesta andra, som en kritisk filosof med litteraturanalytisk relevans. Också hermeneutiken måste förstås utsättas för hans dekonstruktion: bar inte också den på metafysiskt slagg? Jag försökte bidra till denna verksamhet med en bok om ”mimesis” som ett slags litterär praxis från Platon och framåt – när den 1995 kom på engelska krävde förlaget att det skulle stå ”teori” i titeln så den fick heta Theories of Mimesis. Vid det laget hade emellertid vurmen för ”teori” ebbat ut och både jag och många andra började se oss om efter alternativ. Ett lokalt skäl till detta tror jag handlade om miljö: min 70-talsverksamhet hade bedrivits i slutna sällskap som enbart bestod av gossar som gärna ville imponera på varandra. Nu, på 90-talet, stod jag mitt uppe i en vital och expansiv miljö och mina många stipendiater (norska för doktorander) var till stor del kvinnor. Det rådde mångfald. Jag träffade Derrida en del och upplevde honom som en särdeles öppen och uppmuntrande person. 1993 bevistade jag ett möte i Paris mellan Gadamer och Derrida – ja hela det franska garnityret av filosofer var där men det var främst Derrida som utvecklade kritiken mot hermeneutiken – medan den 93-årige Gadamer försvarade sig med patos och elegans. Brytpunkten hette ”den andre”: Derrida (som nu var under inflytande av vännen Lévinas) hävdade att hermeneutiken inte ville uppfatta den andre som den andre; Gadamer svarade att ”den andre” och det andra var själva utgångspunkten.

Jag började misstänka att det var en metafor som var i vägen för samförstånd: Horizontverschmelzung. ”Snarare sker förståelse alltid som en sammansmältning av förment avskilda horisonter” slår Gadamer fast i Wahrheit und Methode med kursiverat eftertryck.2 Man kanske kan säga att Gadamers metafor är själva utgångspunkten för det han kallar Wirkungsgeschichte, som i sin tur var utgångspunkt för receptionsestetiken – Jauss övertog också begreppen Horizontverschmelzung och Wirkungsgeschichte. Men en sådan ”sammansmältning” – som en metafor för förståelsens historiska villkor – lät sig inte utan vidare förenas med Derridas fascination av åtskillnad, av différence och Differance.

Jag måste ha tagit intryck av Gadamer för några år senare översatte jag ett urval ur Wahrheit und Methode, samtidigt som jag fördjupade mig i de två poeter som var Gadamers favoriter: Hölderlin och Rilke. Det jag fick skrivet om dessa var, tror jag man kan säga, ett försök att kombinera den dekonstruktiva och den hermeneutiska ansatsen: jag försökte få min ”horisont” att gå upp i poeternas samtidigt som jag uppmärksammade språkliga finurligheter och besvärligheter, sådant som Gadamer i en lång not vidgår som ett tankekors för förståelsen och ”horisontsammansmältningen”: ”den förställda eller krypterade texten”.3 I dekonstruktiv anda tänkte jag mig att litterära texter utmärktes av just sådana knepigheter, som jag sökte upp och kallade för ”aporier”. Det pågick emellertid en omorientering som jag några år senare sammanfattade i en liten bok med titeln Mitt i litteraturen (2002), där jag var försiktigt kritisk mot den ”dömande” position som jag fick för mig hade utvecklats under teori-boomen och istället pläderade för en ”lyssnande” hållning. Aporierna var inte längre lika lockande.

Nu var det varken Derrida eller Gadamer som röjde väg. Ska jag leta fram en förebild så var det snarare Jean Starobinski. Första gången jag träffade honom var faktiskt på en middag hemma hos Jauss i Konstanz på slutet av 70-talet men jag läste honom långt senare och träffade honom en del på 90-talet. Han imponerade på mig med ett annat slags ansats, en litteraturanalys som inkluderade moment från både hermeneutik och historik i en alldeles egen form. Med en intetsägande term brukade man kalla hans verksamhet för ”tematisk kritik”; det var en metod som utmärktes av att inte vara en metod utan snarare en attityd, en öppen och pragmatisk hållning. Öppenheten inkluderade också annan litteratur än den som hade promoverats som den verkliga litteraturen under modernismen – och som både Derrida och Gadamer höll sig till i sina litterära analyser. Starobinskis sätt att läsa Montaigne och Rousseau fann jag inspirerande och jag åstadkom nu monografier om Montaigne och Nietzsche samt böcker om reselitteratur och självframställande litteratur. Det var på många sätt en nyorientering men jag tror ändå inte att jag helt hade övergett vare sig hermeneutiken eller den textanalytiskt orienterade dekonstruktionen, kanske inte ens receptionsestetiken: särskilt monografin om Nietzsche innehåller en hel del receptionsgods eftersom det inte går att bortse från den särdeles blandade receptionshistorien när man läser Nietzsche.

Det finns, som jag nu började se saken, inga hermeneutiska skäl till att begränsa litteraturanalys och läsning till den litteratur som avgränsats som högvärdig och egentlig litteratur under högmodernismen. Hermeneutiken har universella anspråk: tolkning är ett sätt att vara i världen, ungefär som dekonstruktionen är ett sätt att vara i språket. Säkert var det också andra intryck som gjorde att jag nu orienterade mig mot andra typer av text än de som gällde som högvärdigt litterära: med nyhistorismen breddades textbegreppet samtidigt som det historiserades – och jag började se den litteratur som vi sysslade med i litteraturvetenskapen som just historiskt bestämd, därmed i behov av historisk perspektivering. Pensum behövde revideras! Så jag sökte mig bort från en snävt definierad litteratur och gjorde mina strövtåg på det stora fält som jag helt enkelt döpte till prosa.

Runt 2010 blev jag emeriterad och flyttade samtidigt tillbaka till Sverige: till den värmländska landsbygden på pendelavstånd till Oslo. Det betydde återigen en ny miljö för min verksamhet. 70-talets grabbiga Stockholmsmiljö var långt avlägsen och den mångfaldiga, särdeles vitala men också ansvarstyngda Oslo-miljön fick ge plats för något som kanske kan påminna om Montaignes berömda torn: ensam bland böckerna. Ett slags ensamhet också i den meningen att jag inte längre sökte inspiration bland litteraturens aktuella teoretiker. När jag idag kastar en blick på sådant som skrivs under rubriken litteraturvetenskap kan jag inte neka till att jag känner främlingskap. Kanske betyder det att min aktuella verksamhet har blivit hopplöst förlegad, kanske betyder det att jag lättare förmår att hålla rak kurs; i alla händelser betyder det att jag inte längre är representativ för någon eller något annat än mig själv. Jag har använt min privilegierade utsiktspunkt till att spana vidare i prosans värld: det blev till antologin Essä (2012) och uppslagsverket Att läsa prosa (2020). Men jag har också skrivit monografier över Olof Lagercrantz (Läsaren Lagercrantz 2017) och Göran Sonnevi (Inte en punkt 2018); och jag har fortsatt med – eller kanske återvänt till – lyriken i en volym som kommer ut i år: Lyrikens historia. Jag inbillar mig att dessa titlar på lite olika sätt demonstrerar just det som var och är hermeneutikens kärna: en kombination av tolkning och historik och läsning med en brett uppfattad litterär text i centrum. Därtill kommer att jag har åstadkommit några översättningar av 1600-talstexter (Madame de Sévigné, Robert Burton, Thomas Browne) och påminner om att Gadamer hävdade översättningens betydelse som hermeneutisk aktivitet: ”Lesen ist wie Übersetzen” heter också en av hans viktigare uppsatser.

Och receptionsestetiken? Tja, med lite god vilja kan man kanske se spår därav både i essä-antologin och lyrikhistorien och framför allt i Lagercrantz-monografin. Men viktigare är ändå den historiska orientering som var receptionsestetikens utgångspunkt, nämligen det som Gadamer kallade Wirkungsgeschichte. Mina tre inspiratörer – Derrida, Gadamer, Starobinski – hade en historisk orientering gemensam, åtminstone som jag läser dem. Kanske också en annan viktig egenskap, som jag tyvärr måste säga är frånvarande i min 70-talsuppsats om receptionsestetiken, nämligen det som Gadamer med hänvisning till Aristoteles hyllar som phronesis: det praktiska förnuftet.

En av Gadamers forna elever, Gerhard Kurz, gav häromåret ut Hermeneutische Künste. Die Praxis der Interpretation. Ett kapitel har rubriken: ”Die Seele aller hermeneutischen Regeln: Billigkeit”, ”Billighet”.4 Termen syftar inte på någon prissättning utan har en gammaldags betydelse som – enligt SAOB – består ”i överensstämmelse med” eller ”i enlighet med en sund o. naturlig uppfattning af hvad som (i ett visst fall) måste anses rätt / riktigt / tillräckligt / öfverhufvud taget på sin plats”. Det som är ”rätt och billigt” kan avvika från lagens bokstav eller teorins diktat. Det som är ”billigt” är situationsbestämt och det går inte att upphöja till ”regel” men är i gengäld – som också Kurz rubrik säger – alla reglers ”själ” och innebörd. ”Rätt och billigt” förefaller mig som en adekvat översättning av det aristoteliska phronesis och sådan ”billighet” är, inbillar jag mig, det som kännetecknar min aktuella position – ensam bland böckerna i tornet – och praxis som litteraturskribent. Och skulle jag sammanfatta min utveckling som texttolkande hermeneutiker så börjar den med en historisk orientering inklusive en flirt med receptionsestetiken. Den fortsatte dekonstruktivt – där försökte jag mig på en kort period som teoretiker, vilket betydde att jag prövade en dömande position utifrån teorins ”regler”. Men hermeneutiken var aldrig långt borta och den hermeneutiska impulsen tog snart överhand och kombinerades med tematisk inspiration och historisk orientering. Kanske utmärks min kurs av att pragmatiken – och därmed det praktiska förnuftet – alltid har varit viktigare än regler och teori. På 70-talet nöjde jag mig inte med att sitta i grupp och läsa hermeneutiska texter: jag ville se resultat! Och jag har alltsen dess haft alltför bråttom med att publicera, gå vidare, göra nytt. Samtidigt tror jag att pragmatiken haft det goda med sig att jag har kunnat lämna de teoretiska anspråken därhän och kunnat hålla mig till och nöja mig med det som är rätt och billigt.