1978 publicerade TfL min första artikel i denna tidskrift; den handlade om parodibegreppet. När jag nu läser om den ser jag för det första att den tydligt placerar sig i 1970-talets litteraturteoretiska landskap, för det andra att den visar på uppbrottet från nykritikens stränga dictum om textens autonomi och för det tredje att den antyder uppbrottet från strukturalismens lika stränga dictum om språkets och den litterära textens slutna system.

För en doktorand i litteraturvetenskap på 1970-talet i Lund – den stora introduktionskursen tenterade jag i januari 1973 – tycktes det litteraturteoretiska fältet bestå av tre stora fållor: den nykritiska fållan, den marxistiska fållan och den formalistiska och strukturalistiska fållan. Jag hade tidigt, via Kurt Aspelins och Bengt Lundbergs antologi Form och struktur från 1971, intresserat mig för den teori om den litterära evolutionen som menade att litteraturhistoria måste vara en historia om själva det litterära språkets, den litterära räckans, utveckling och inte primärt om det som omgav denna räcka, alltså inte om den sociala, politiska eller kulturella omgivningen – dessa räckor skulle relateras det system som den litterära räckan var. Det gällde att först beskriva denna räcka. Aspelin och Lundberg pekade här på formalisten Jurij Tynjanovs insatser, och de återgav i antologin Tynjanovs ”Om litterär evolution”. Den har jag läst intensivt, det ser jag idag på understrykningar och på en anteckning i marginalen: ”Fridas Boks inriktning?” Jag fann i Tynjanovs teori om parodin och den litterära evolutionen, formulerad i artikeln ”Dostojevskij und Gogol. (Zur Theorie der Parodie)” (1921, tysk översättning 1969) att parodin spelade en avgörande roll i den litterära evolutionen betraktad på detta sätt: parodin visade på en gång det utnötta och det nya, den var både ett bejakande och ett negerande, och blev i negerandet en väg till det nya. Detta var en teori som jag ville pröva på Birger Sjöbergs författarskap, som passade som hand i handske i teorin: min idé var att det parodiska i Fridas Bok från 1922 övergår till ett banbrytande, modernistiskt uttryck i Kriser och kransar från 1926.

Detta var skälet till att jag fördjupade mig i teorin om parodin, det som resulterade i artikeln. Här ser man de tre fållorna jag talade om tidigare. Den första fållan, nykritiken, finns i idén att syssla med parodi, eftersom parodin ifrågasätter nykritikens axiom om textens autonomi. Under mina studier på grundutbildningen i litteraturvetenskap dominerade den nykritiska teorin som litteraturanalytiskt verktyg. Den litterära analysen skulle idealt arbeta ”intrinsic”, inte ”extrinsic” – distinktionen härrörde från René Welleks och Austin Warrens då mycket inflytelserika Theory of Literature/Litteraturteori (1942, svensk översättning 1967). Jag minns tydligt hur vi studenter mötte denna teori och dess metodiska konsekvenser i de intrikata diskussionerna om T. S. Eliots noter till ”The Waste Land”: hörde dessa till verket eller inte? Det vill säga förbjöd axiomet om autonomin att man vid tolkningen tog hänsyn till dessa noter? Det var dessa stränga gränser runt verket som fenomenet parodi ifrågasatte: det var ju alldeles nödvändigt att det parodierade på en gång låg både utom och inom verket, och att man därför var tvungen att arbeta ”extrinsic” om man ville undersöka en text i dess egenskap av parodi eller såsom parodisk. Den komparativa teorin kunde inte på samma sätt ifrågasätta det nykritiska axiomet, detta eftersom den komparativa teorin och metoden väsentligen handlade om inflytanden, det vill säga om psykologiska processer, om konstverkets födelse, inte om dess sätt att fungera. Så alla de exempel som jag i artikeln ger på parodiska texter och på teorier om parodin som gör parodin till ett centralt estetiskt fenomen, visar på att verkets gränser är och måste vara genomsläppliga, att axiomet om autonomin är problematiskt.

Efter att artikeln har gått igenom de klassiska teorierna om parodin, teorier som anser parodin vara en komisk modalitet, teorier som för det mesta anser att parodin och dess släktingar är perifera estetiska fenomen, handlar den sedan om parodin som kritisk: det är den andra, samhällskritiska, marxistiska fållan i landskapet. Det är betecknande för 70-talets litteraturvetenskap att de artiklar jag citerar och refererar här, samtliga är tyskspråkiga: på den här tiden var det framförallt tyskspråkiga litteraturvetare som arbetade inom det samhällskritiska och marxistiska paradigmet. Det är nog också betecknande för tiden, 70-talet, att denna del av min artikel är den längsta delen: de samhällskritiska eller ideologikritiska synsätten var, om inte dominerande, så rätt tongivande vid denna tid. Också i denna fålla märks uppbrottet från den stränga nykritiken: de ideologikritiska teoretiker jag diskuterar är alla noga med att peka på parodins referentialitet, på dess förbindelse med de samhälleliga och kulturella normer och värderingar den i varje fall indirekt kritiserar och på de verkningar en parodi kan ha inom offentligheten. Det vill säga: om parodin är kritisk så är studiet av den i hög grad ”extrinsic”.

Den tredje fållan, formalismen och strukturalismen, går i dagen i artikelns tredje parti, det om parodin som ironi, alltså som ambivalent, dubbeltydig eller med Bachtins term: dialogisk. Det är här jag kommer närmast det parodibegrepp jag sedan försökte använda i avhandlingen, nämligen Bachtins, som inordnade parodin bland de dialogiska texttyperna. Här beskriver artikeln i anslutning till Bertel Pedersens Parodiens teori. (Teoriens parodi) från 1976, hur parodin kan fungera metapoetiskt, då den ständigt upphäver och kritiserar koder. På så vis blir den särskilt ägnad att visa läsaren på fiktionens egenskap av litteratur, av språk. Och Birger Sjöbergs författarskap var, det visste jag, inmängt med metapoesi. Jag hade läst Göran Printz-Påhlsons Solen i spegeln från 1958, där artikeln om Birger Sjöbergs ”Liv av prickar väva” bildar portal till Printz-Påhlsons studium av det metapoetiska i svensk modernism. Jag visste förstås också att hela det första partiet i Kriser och kransar handlar om dikten, om diktarens och diktens villkor, om skrivaredans, om orons eldmetoder, om att ej ”för lagrar löpa”. Formalismens teori om parodi som knutpunkt i den litterära utvecklingen finns också med här i Pedersens redogörelse för Bachtins teori om parodi som det ambivalenta: ”Den demonstrerar i sin ambivalenta struktur ’at det nye og autentiske også er omorganisationen af det etablerede´”, citerade jag i artikeln. Framförallt finns Bachtin med här som förespråkare för parodins dubbeltydighet, för dess egenskap av att vara ”dialogisk”, till skillnad från ”monologisk”: ”Den dialogiska texttypens yttring är till skillnad från den monologiska textens dubbelriktad, tvetydig. [---] Bakhtin var en av de första strukturalisterna som inte såg texten isolerad, utan i dialog med andra texter”, skrev jag. I artikeln fick jag inte plats för en mer utförlig presentation av Pedersens kapitel om Bachtins och Kristevas teorier om det dialogiska ordet och intertextualiteten, de som innebar ett uppbrott från strukturalismens strängt slutna system. Detta hade jag i Form och struktur mött bland annat i gestalt av Roman Jakobsons och Claude Lévi-Strauss’ ”Les chats av Charles Baudelaire”, som jag av understrykningar att döma verkligen läst intensivt. Här behandlas dikten som ”ett slutet system” vilket dock till slut kompletteras med en analys av dikten som ”ett öppet system i dynamiskt framåtskridande”. Det grundläggande är dock det slutna, lingvistiskt definierade systemet.

Uppbrottet från systemtänkandet fick jag således syn på via teorierna om parodin och i avhandlingen Fridas visor och folkets visor. Om parodi hos Birger Sjöberg (1985) utvecklade jag framförallt Bachtins teori om parodin. Här referererade jag hans kritik av strukturalismens stränga systemtänkande: den parodiska (dialogiska) texten är ett yttrande, inte enbart en del av ett system, vilket innebär att den måste läsas via sina säregna förbindelser med andra texter. Detta tog Kristeva fasta på i sin artikel ”Bakhtine, le mot, le dialogue et le roman” från 1967 och jag citerade denna artikel: ”Cette dynamisation du structuralisme n’est possible qu’à partir d´une conception selon laquelle le ’mot littéraire’ n’est pas un point (un sens fixe), mais un croisement de surfaces textuelles, un dialogue de plusieurs écritures: de l’écrivain, du destinataire (ou du personnage), du contexte culturel ou antérieur.”1 Kristevas term ”intertextualitet” och hennes utvidgning av begreppet ”text” till bland annat läsaren och dennes freudianskt bestämda psyke kunde jag dock inte följa, utan höll mig till termen ”parodi” och dess bachtinska bestämning som en ”dialogisk” text.

Det var således Bachtins teori om parodin som dubbelriktad, som ambivalent eller ironisk, inte som komisk eller kritisk, som jag kunde föra in i avhandlingen. Parodin kunde, som i visorna i Fridas Bok, vara både bekräftande och kritisk, vara tvetydig och den kunde också visa vägen till ett nytt litterärt uttryckssätt, det i Kriser och kransar. Det försökte jag sedan, 2010, visa i Vägen till Kriser och kransar. Parodins grepp och driftens bilder hos Birger Sjöberg.