I ”Sokrates försvarstal” jämför Platon sin lärare med ett irriterande flygfä – en broms. Liknelsen framförs i en central passage i talet:

Det är en överraskande vändning – vem identifierar sig frivilligt med en besvärlig insekt? Men bilden av Sokrates som den stingande bromsen är förstås en bild av filosofins funktion i Aten. Utan filosofin blir tankarna tröga. Endast filosofins smärtsamma stick kan väcka staden ur dess slummer.

Utfallet av rättegången antyder att en sådan syn på saken inte var allmänt omfattad. Inte heller kan den följande filosofiska traditionen i Västerlandet sägas ha varit särskilt sympatiskt inställd till Sokrates idé. Förmodligen är det först från och med 1900-talets andra hälft som detta synsätt har blivit mera allmänt omfattat. I den senmoderna kunskapspolitiken är ”kritiskt tänkande” ett lösenord. Kritiskt tänkande är också humanioras paradgren. Och när humaniora i dag ska försvaras kan bromsliknelsen följaktligen aktiveras.2 Inom litteraturvetenskapen görs detta tänkande emellertid verksamt under ett annat namn – vi kallar det ”teori”. Det är åtminstone så saken presenteras i en av ämnets vanligare läroböcker: ”Teorins viktigaste effekt är att den ifrågasätter ’sunda förnuftet‘”, skriver Jonathan Culler och fortsätter: ”Det ligger i teorins natur att genom bestridande av premisser och postulat omintetgöra vad man trodde sig veta”.3 Byter man ut ”teorin” mot ”Sokrates” i satserna så tydliggörs teorins långa rötter.

Humaniora kan alltså försvaras med bromsmetaforens hjälp. Gäller detsamma teorin? Frågan kan säkert förefalla märklig – behöver den ens försvaras? – men att döma av den artikel som TfL-redaktionen valt att trycka om i detta jubileumsnummer så var den i alla fall levande omkring millennieskiftet. ”Den teoretiska texten” kan i dag läsas som en dokumentation av en sen fas i ämnets interna strid om teori som fenomen. Eller kanske snarare en fas när striden tycktes avgjord till teorins fördel, men där striden likväl måste drivas vidare på en ny nivå och under nya förtecken för att det sokratiska idealet ska hållas levande. Det är också detta, frågan om den irriterande bromsen som fortsatt kunskapspolitiskt fenomen, som jag skulle vilja säga något om i samband med denna omtryckning.

Men först några ord om bakgrunden. ”Den teoretiska texten” ingick i ett temanummer om teorins ställning i svensk litteraturvetenskap omkring millennieskiftet. Artikeln utgör den översedda versionen av ett föredrag som hölls på TfL-dagarna i Lund ägnade just denna fråga. Övriga talare vid konferensen var Per-Erik Ljung, Beata Agrell, Michael Gustafsson, Eva Hættner Aurelius, Ulf Olsson och Hans Hauge. Att den dåvarande Lundaredaktionen fann det angeläget att diskutera teorins ställning i ämnet hade sina skäl. Efter flera decennier av febril teori-introduktion tycktes plötsligt ett interregnum råda omkring millennieskiftet. Signalerna från det impulsgivande amerikanska litteraturstudiet var motsägelsefulla. Samtidigt som teoriexporten var fortsatt stark utbröt så kallade ”theory wars”, där teorin eller Critical Theory angreps som en föråldrad ideologiserande praktik. Ett tecken i skyn var en samling skrifter publicerade av de ledande universitetsförlagen som antydde att det vi hade att förvänta oss inte var ännu en ny teori utan snarare en situation där teori som sådant var överspelad. En räckta titlar som After Theory, Post-Theory, The Death of Theory etcetera talade sitt tydliga språk. Samtidigt, utanför ämnet, pågick ett samhälleligt teknologiskifte. Överallt talades det om de ”nya mediernas” tilltagande betydelse, men kunde detta verkligen betyda något för en klassisk humanistisk disciplin som litteraturvetenskapen?

Artiklarna i TfL-numret var alla en reaktion på denna situation. I några av dem, däribland ”Den teoretiska texten”, formuleras ett försvar för teorin i linje med det sokratiska bromsidealet, men samtidigt ställs den självkritiska frågan varför teorin inte riktigt tycks ha den stingande effekt i den svenska litteraturvetenskapen som den utlovar. Det svar som ges i mitt eget bidrag är att orsaken till detta står att söka i att den teoridrivna svenska litteraturvetenskapen avhänt sig historien. Om den historiska dimensionen hos ”tecknets materialitet” omvänt skulle synliggöras, så öppnas ämnet för ett diskursanalytiskt eller mediearkeologiskt perspektiv, vilken i sin tur förankrar ämnet i nuet och den samtida mediesituationen. Priset för en sådan modernisering av ämnet blir emellertid att dess estetiska identitet utsätts för en kritisk nedmontering. Artikeln avslutas med en argumentation för det oundvikliga i en sådan. Det kan nog förefalla som en väl drastisk slutsats. Men poängen var att få till en kritisk riktningsförändring, efter de många åren av ”läsningar”, och där fyllde det negativa momentet en viktig funktion.4 ”Man vinner ej det nya, utan genom uppoffring av det antagna”, som sentensen lyder.

I dag, ett par decennier efter millennieskiftet, är de perspektiv som artikeln för fram integrerade i ämnet. Samtidigt tyder ingenting på att vi befinner oss ”efter teorin”. Nya teoretiska riktningar lanseras med jämna mellanrum, med samma grundambition som den medieteoretiska, att ställa uppfordrande frågor, att skapa aktualitet, att etablera relevanssammanhang. Även synbarligen reaktiva eller anti-sokratiska riktningar som post-kritiken kan identifieras som ännu en teori i raden, för vad är Rita Felskis projekt om inte ett försök att omsätta affekt-teorin inom litteraturvetenskapen?

Som anhängare av det kritiska projektet borde man alltså finna sig leva i den bästa av världar. Ändå tycks mig artikelns lägesbeskrivning vad det gäller teorins faktiska verkan misstänkt aktuell. Uppfyller teorin verkligen sin sokratiska funktion? Självklart är det vanskligt att svara på den frågan på ett allmänt plan, men vid sidan av några viktiga undantag är jag nog böjd att hålla med mitt yngre jag: ämnet borde kunna producera en spetsigare och mera utmanande forskning. Detta inte bara för att det är bra för ett ämne att producera sådan forskning i största allmänhet, utan för att denna forskning utför en uppgift bortom sig själv: den fyller en legitimerande funktion för en underlegitimerad vetenskap.

Varför underlegitimerad? Av det enkla skälet att inget ämne är av naturen givet, utan tvärtom ett resultat av historiskt föränderliga kunskapspolitiska villkor och val. Alla ämnen behöver på något sätt motivera sin existens och sitt syfte i relation till sin omvärld. Jag menar att vi kan förstå fenomenet ”teoris” historia i ämnet ur detta perspektiv. I ett visst historiskt läge dyker den upp som en impulsgivande faktor i forskningen men kommer samtidigt att medföra en ny strategi för att skapa legitimitet – när äldre strategier uttömt sina energier eller framstår som föråldrade lanseras den som en lösning på ett gammalt ämnes nya problem: dess hotande irrelevans i ett förändrat samhälle.

Detta sätt att se på saken framkastades i det samtal i plenum som avslutade TfL-dagarna 2002 och som finns återgivet i temanumret.5 De historiska belägg för tesen som läggs fram där är tämligen tunna, det medges, men så var det också en debatt och inte en undersökning. Ett bättre stöd för perspektivet, men uppskalat till att gälla de humanistiska ämnena överlag, finner man i en aktuell avhandling i idéhistoria, Hampus Östh Gustafssons Folkhemmets styvbarn. Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980 (2020). Det är en studie som borde vara obligatorisk läsning för alla humanister som vill förstå varför vi befinner oss där vi gör. Vid sidan av att ge en ny bild av humanioras historia i Sverige närmar den sig också den till synes eviga krisdiskursen med en välbehövlig analytisk distans.

Grundfrågan i undersökningen är vad som hände med humaniora när det nyligen demokratiserade landets utbildningsinstitutioner moderniserades. Mycket kort kan svaret sammanfattas som att ämnena förflyttades från centrum till periferi. Från att ha haft en elitsocialiserande funktion i ett samhälle där ledande politiker inte sällan var professorer i humanistiska ämnen, kom humaniora att framstå som ett bakåtsträvande bihang när en ny politisk elit formerades, den högre utbildningen expanderade och övriga vetenskaper engagerades i det praktiska arbetet med byggandet av det demokratiska välfärdssamhället. I den nya framtidsinriktade ”planeringrationella kunskapsregim” som etablerades fann sig de humanistiska ämnena onödiggjorda. Den legitimitetsförlust som blev följden förklaras, sammanfattar Östh Gustafsson, ”till stor del med att kunskapsområdet, till skillnad från naturvetenskap, teknik och samhällsvetenskap, inte framstod som generativt nog i relation till de progressiva och egalitära ideal som kännetecknade den svenska [kunskapspolitiska] regimen”.6 Han visar vidare att humanisterna först svarade på denna med förvirring, därefter med anpassning under efterkrigstiden (det är här de ökända namnbytena kommer in: från ”litteraturhistoria med poetik” till ”litteraturvetenskap”), för att under 1970-talet slutligen formera sig kritiskt och mobilisera ett mer aktivt motstånd där den kunskapspolitiska regimens utgångspunkter ifrågasattes. I litterära termer känner vi denna mobilisering i form av PAN/Norstedts serie ”Kontrakurs”, det vill säga titlar som Vetenskap som kritik (1974), Positivism, marxism, kritisk teori (1972), Prolog till en marxistisk antropologi (1971) och så vidare, men även Textens dimensioner (1975), Poetik och lingvistik (1974) och Den poetiska texten (1974). Seriens, och kanske hela mobiliseringens, portalverk var Humaniora på undantag (1978), där orsaken till den långa utförslöpan för första gången inte söktes i yttre omständigheter (njugga statsmakter) utan i inre (de humanistiska ämnenas inre formering).

En viktig slutsats i undersökningen är alltså att det först är med det kritiska (eller teoretiska) projektet som humaniora lyckas hitta en offensiv strategi för att legitimera området. Betoningen av områdets särart bäddade för en förståelse av humaniora som i besittning av en exklusiv kompetens som kritiker och demokrativäktare. Priset man betalat för den är emellertid en självvald outsiderposition, en kritik som bara låter sig formuleras från marginalen. Om man tidigare blivit förbigången i medelsfördelningen på grund av att man hamnat på defensiven och inte kunnat förklara sitt värde, så förutsatte den offensiva legitimeringsstrategi man nu konstruerade att man stod i opposition till sin uppdragsgivare. Det kritiska projektet skapade således en offensiv självbild men var, som man kan förstå, inte ett vinnande argument i det kunskapspolitiska spelet. Med den nya kritiska rollen följde dessutom, visar Östh Gustafsson, krisdiskursen. Humanioras kris är emellertid, sett till områdets relativa deklassering, ett fenomen som uppstår i mitten av 1930-talet och sedan består, men det är först i samband med att man förmår skapa en offensiv legitimeringsstrategi som talet om krisen dyker upp och, som det länge verkade, permanentas.7

Östh Gustafssons avhandling är alltså ett viktigt bidrag till förståelsen av vår egen situation. Men den inspirerar också till omtänkande. Ovan upprepade jag behovet av en litteraturvetenskap som lever upp till det sokratiska idealet. Men, kan man invända, om teorin nu inte har någon stingande effekt kanske det hänger samman med att en ny kunskapspolitisk regim trätt i kraft utan att vi förstått det. Vi skulle i så fall befinna oss i en position liknande den 1950-talets humanister befann sig i då de fortsatte tala om behovet av bildning i vertikala termer (att ovanifrån leda eller fostra andra samhällsmedlemmar) utan att förstå att tåget mot framtiden hade gått och biljetten var utskriven med andra horisontella och demokratiska begrepp. Östh Gustafssons undersökning sätter punkt 1980 och även om det kritiska projektet knappast upphör med det nya decenniets inträde, så understryker han att den nyliberala strömkantringen under seklets slut också sätter avtryck i kunskapspolitiken. Frågan är bara vilka.

Ett förslag som framkastades under konferensen 2002 är att teorins ställning i litteraturvetenskapen kan förstås med hjälp av marknadsbegreppet. I ”Teori og marked” menar Hans Hauge att olika teorier kan ses som aktörer på en fri marknad, där man kämpar om marknadsandelar och försöker maximera sin vinst.8 Tanken kan synas banal men om den paras med en institutionell analys där universitetet som sådant visar sig ha omdanats enligt marknadsliberala principer fördjupas bilden. Även om det svenska universitet framstår som jämförelsevis förskonat från grandiosa nyliberala reformer som privatiseringar, så innebar 1990-talets akademiska reformer likväl att New Public Management introducerades i högre utbildning och forskning.9 Under 00-talet lanserades vidare det ”entreprenöriella” universitetet med tillhörande ”innovationsbyråer” som en förebildlig modell för svensk högre utbildning. En idéhistoriker som Sverker Sörlin har inte för inte identifierat ”the (neoliberal) Evaluative regime” som en sen fas i svensk kunskapspolitik medan en ekonomhistoriker som Ylva Hasselberg har visat att begrepp som ”akademisk kapitalism” kan användas för att klargöra förändrade beteenden inom systemet.10 Sven Anders Johansson har i förlängningen av Hasselbergs arbete visat på hur ”projektifieringen” slagit igenom i den litteraturvetenskapliga forskningen.11

Att undersöka hur en sådan kunskapspolitisk regim skulle vara konstruerad låter sig naturligtvis inte göras här, men spontant vill jag ändå ge Hauge rätt, marknadsbegreppet är relevant i sammanhanget.12 Det skulle åtminstone vara ett sätt att förklara det utbudsöverskott på teorisidan som vi har vant oss vid: de otaliga ”vändningarna”, de ständiga adderingarna av nya ”studies”, de ändlösa lanseringarna med hjälp av suffixet ”post”. Men viktigast av allt: teoriernas märkliga konsekvensfrihet – avsaknaden av bromsstick – förklaras. Teorins funktion är inte, trots vår övertygelse om motsatsen, att ställa de obehagliga men nödvändiga frågorna. Det är att vara en vara på en akademisk marknad, där framgångsrika entreprenörer kan utnyttja den för att via det så kallade ”kvalitetsbaserade resurstilldelningssystemet” skapa nätverk, utveckla projekt, söka anslag, bygga forskningsmiljöer i konkurrens med andra aktörer och slutligen producera ”citeringar” och bibliometriska data som – i en vacker återkopplingsslinga – bekräftar teorins värde.13 Ju större framgångar av denna typ ett ämne kan uppvisa (”excellens”), desto större legitimitet för detsamma. Det gör att den skissade regimen vänder på den traditionella relationen mellan vetenskapligt värde och vetenskaplig framgång. I dag är en vetenskaplig satsning värdefull om den är framgångsrik i excellenstermer, inte framgångsrik för att den befunnits vetenskapligt värdefull. Den av VR och RJ initierade undersökningen av litteraturvetenskapens tillstånd från 2014, ”Mångfaldig litteraturforskning”, uppstod till exempel inte ur ett missnöje med utfallet i rådsstödda litteraturvetenskapliga projekt (= bristande vetenskapligt värde) utan ur det faktum att förhållandevis få litteraturvetenskapliga projekt beviljats medel av råden (= bristande excellens).14

Om denna skiss framstår som en orättvis betraktelse för de inblandade så är jag den förste att erkänna mig som en del av systemet – för vem kan stå utanför? Samtidigt finns det ingen anledning att för den skull avstå från att utveckla nya, alternativa legitimitetsstrategier, strategier som likt den kritisk-teoretiska en gång förmår vända spelet på nytt. I arbetet med sådana är det viktigt att inte fastna i en nostalgisk syn på den tid då teorin var en veritabel guldmyntfot och litteraturvetenskapen ämnet på allas läppar. Det teoretisk-kritiska projektet kan inte återupprättas, hur vackert det än var, men bärande tankar kan räddas ur det och komplementära legitimeringsstrategier kan utvecklas som inte förutsätter kritikens outsiderposition, utan som i samarbete med andra intressenter förmår identifiera aktuella – kritiska – kunskapsbehov.

Av de bärande tankarna måste särskilt en framhållas för litteraturvetenskapens del: litteraturens koppling till samhället. Om den hålls levande (det vill säga problematiseras eller undersöks ur ett i princip obegränsat antal perspektiv) kommer ämnet att tillsammans med andra kunna vara drivande i utvecklingen av ett nytt, framtida kunskapspolitiskt paradigm. Hur ett sådant kommer att se ut är långt ifrån avgjort, även om det arbete som på senare tid gjorts inom exempelvis ”posthumanities”, digital humaniora eller miljöhumaniora förmodligen ger en fingervisning. Tendensen går mot ämnes- och fakultetsöverskridande arbeten centrerade kring ett gemensamt problemfält. Bland dem som velat se detta som en avgörande förändring i svensk och internationell kunskapspolitik finner man Sörlin som benämner fenomenet ”integrative humanities”.15 Hans poäng är att humaniora har fått ett nytt genomslag i den svenska forskningspolitiska diskursen då man under 2010-talet relaterat sig till andra vetenskapliga aktörer för att gemensamt forska kring samhälleliga utmaningar där stora kunskapsbehov föreligger. Den binära tropen ”kritik” och ”kris” skulle därmed ligga bakom oss.16

Jag tror att vi bör se en sådan utveckling som en möjlighet, inte minst eftersom det öppnar för en ämnesutveckling i experimentets tecken. För en objektsvetenskap som litteraturvetenskapen gäller det att tänka till hur man kan använda sitt stoff och sina kompetenser tillsammans med andra. Men framför allt är det viktigt att ha modet att använda sin vetenskap till att ställa de svåra och viktiga frågorna – det kommer nämligen att behövas. I hägnet av antropocen och de samhällsomdaningar som vi står inför kommer ämnenas och vetenskapernas inbördes roller att avgöras på nytt. ”Humanioras legitimitet omförhandlas nu”, som Hampus Östh Gustafsson lakoniskt slår fast.17