För sexton år sedan fick vi, tre litteraturforskare i Uppsala, en förfrågan om att vara gästredaktörer för ett temanummer av Tidskrift för litteraturvetenskap.1 Tanken var att vi skulle knyta an till ett aktuellt forskningsfält och vid denna tid låg queerforskningen nära till hands. År 1996 hade queerbegreppet introducerats på svensk mark i ett temanummer av lambda nordica.2 På bred front slog det igenom i början av det nya millenniet med Tiina Rosenbergs Queerfeministisk agenda som publicerades 2002. Queerbegreppet var alltså relativt nytt och hade, trots oviljan att fånga det i en snäv definition, sin huvudsakliga inriktning på ifrågasättande av heteronormen.

Men litteraturen gestaltar och problematiserar även andra typer av normbrott, resonerade vi. Var det möjligt att reservera queerbegreppet för studier som ifrågasätter den hegemoniska heterosexualiteten och kunde vi finna ett begrepp som rymmer destabilisering också av andra maktordningar? Inspirationen kom från norskans ”skeiv” som förutom sin ursprungliga betydelse av skev, sned och vind också användes som en synonym och ett systerord till queer i både teoretisk och aktivistisk bemärkelse.

När vi översatte ordet till svenska frikopplade vi det dock från queer, bland annat med syftet att inte försvaga queerbegreppets betydelse, eller som vi skrev: ”att termen queer räddas från utvattning och behåller sin pregnans”.3 Därmed ville vi öppna det för nya användningsområden. Skev kom i vår tolkning att bli ett begrepp med vida möjligheter. I vårt nummer av TfL – som alltså blev temanumret Skevt (2005:3) – skrev vi inledningsvis att det kan fokusera på det som sticker ut eller stör: ”Det skeva kan finnas i språket, i gestaltningen av samhället, i det etiska eller estetiska grundantagandet.” Det handlar om att söka det som ”sätter normaliteten i gungning” och det som ”destabiliserar en ordning”.4

Skev-begreppet existerade alltså inte inom den svenska litteraturvetenskapliga forskningen vid den här tiden, och vi tyckte att det fyllde en lucka. Vår önskan var att introducera ett begrepp som inte var direkt kopplat till aktivism, och testa dess analytiska möjligheter och gränser genom att bjuda in skribenter till vårt temanummer. Det kändes befriande och roligt att bryta ny mark och att inte vara tvungen att luta sig mot en tung tradition, och det var med spänning som vi såg fram mot vad de olika bidragsgivarna skulle skriva om och hur de skulle använda sig av vårt nyintroducerade begrepp. Vi gladdes också över de svar vi fick från de sjutton litteraturvetare som vi vänt oss till med frågan: ”Vilken är den skevaste skönlitterära text du läst?” Svaren, som endast fick vara på några rader, hade en enorm bredd och tog upp allt från Bibeln till Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang (1969), Carl-Börje Nordéns Sexsamariterna från Kosmos (1972) och Michel Houellebecqs La possibilité d’une île (2005).

Gensvaret från författarna var entusiastiskt och de sex artiklar som antogs för numret spände över ett brett fält. De medverkande var verksamma vid fem olika lärosäten: Göteborg, Malmö, Stockholm, Umeå och Uppsala. Ingen av författarna förde en renodlat teoretisk diskussion utan samtliga arbetade med ett specifikt material som de prövade begreppet mot: Nella Larsens romankonst, Verner von Heidenstams korrespondens med författarkollegan Oscar Levertin, Andrea Dworkins skönlitterära verk, Mathilda Roos åttitalsprosa, artonhundratalets operalibretton och Radclyffe Halls klassiska roman Ensamhetens brunn. Varje bidrag resonerade däremot kring definitionen av skev på ett sätt som vi tyckte kunde vara inspirerande för fortsatt teoretisk diskussion.

I sitt bidrag om den amerikanska författaren Nella Larsen prövade Kerstin Munck skev som ett intersektionellt redskap att användas för att studera andra normbrott än de som rör sexualiteten. Utifrån ett maktperspektiv analyserade hon dels romangestalterna som ”skeva protagonister”, präglade av kön, rasifiering och social tillhörighet; dels identifierade hon författarens skeva position genom hennes ämnesval (lesbisk kärlek, svarta kvinnors sexualitet) och i marginaliseringen som svart, skrivande kvinna i mellankrigstidens USA.5

Cristine Sarrimo tog sig an nationalskalden Verner von Heidenstams estetik och homosociala relation till Oscar Levertin. Breven mellan Heidenstam och Levertin handlar delvis om sexuella förbindelser med olika kvinnor, men den enda kärleksrelation som förekommer är dock den mellan de två brevskrivarna, hävdade Sarrimo, som skriver att den ger intrycket att de bägge männen ”älskar varandra mer troget och uppriktigt än någon av de kvinnor som passerar revy”.6 Mycket i brevens estetik och relationerna som beskrivs kan tolkas som skevt – ur ett nutidsperspektiv där otrohet, homosocialitet och ojämställdhet mellan könen kan betraktas som normbrott. Sarrimo pläderade dock för historisering; insatt i sitt historiska sammanhang var rörelseutrymmet i det här hänseendet betydligt större.

Om den ”pornografiska sanningen” skrev Magnus Ullén i sin artikel. Pornografins hävdande att det som skildras där händer i verkligheten menade han var skevt. Pornografin återger inte verkligheten utan en fantasi, ett faktum som inte accepteras av genrens motståndare: ”Pornografin ger, enligt porrmotståndarna, en genomfalsk bild av sexualiteten, men för att ge tyngd åt denna iakttagelse […] tvingas man insistera på att denna lögn likafullt är sann.”7 Samma paradox gör att Andrea Dworkin genom att använda pornografin som strategi misslyckas med att formulera sitt motstånd.

En ganska bortglömd författare i det moderna genombrottet blev ämnet för Eva Borgströms bidrag som behandlade Mathilda Roos’ romaner. Liksom Kerstin Munck spårade hon skevhet (som här snarast blev synonymt med queer) både i de skönlitterära texterna och i författarens ställning på det litterära fältet. I Roos’ för åttitalet typiska tendenslitteratur fann Borgström ett ”queert läckage” som handlar om erotiskt begär mellan kvinnor. Med en skev läsning framträdde den normativa heterosexualiteten hos Roos som ett maktförhållande snarare än som något naturgivet. För samtiden blev det besvärligt att förhålla sig till detta skavande motiv i en tid då kvinnosaken både var på frammarsch och under attack.8

Artonhundratalets opera kan också betraktas som skev, hävdade Torsten Pettersson i sitt bidrag. Dess libretton överflödade av excesser i känslor, intriger och gester. Även mot tidens religiösa mall, ”sekularonormativiteten”, tedde den sig skev (och kan te sig sådan ännu idag) vilket Pettersson visade med exempel ur genrens repertoar av religiösa teman i ett alltmer sekulariserat samhälle: gudomligt ingripande, striden mellan ont och gott, Guds straffdom.9 Det understöddes av den romantiska musiken som förstärkte de dramatiska motiv som den religiösa fonden frambringade.

Slutligen uppehöll sig Ann-Sofie Lönngren vid Radclyffe Halls ikoniska roman Well of Loneliness från 1928 vilken nyligen hade getts ut i en svensk nyutgåva (Ensamhetens brunn). Romanens bild av Stephen, dess kvinnliga huvudperson, är präglad av sekelskiftets sexologiska forskning som slog fast homosexualitet som en defekt. En helt annan tolkning kan erbjudas med hjälp av aktuell queerteori menade Lönngren, vilken kan kasta ljus över romanens skildring av det som inte rymts inom den allt överskuggande heteronormativa diskursen.10

En del av skribenterna valde alltså att koppla analysen till queerbegreppet vilket inte var förvånande eftersom även det var ganska nytt och behövde prövas och tillämpas. Dessutom finns ju omedelbara konnotationer och beröringspunkter mellan queer och skev. Några författare rörde sig vidare utanför queer-sfären och vidgade skev mot en bredare tillämpning. Utöver det queera operationaliserades begreppet i relation till social position, rasifiering, och kön. Det sattes i spel såväl kring fiktion som historia, religion och biografi. Gick det att tänka skev-begreppet på det viset? Vi var överens om att det var fruktbart och att det gick att utvinna ny kunskap från analyser ur en sådan öppen synvinkel. Skev skulle alltså vara ett tänjbart begrepp som vi såg det – något som förstås är både en styrka och en svaghet – och hade vi definierat begreppet idag skulle vi förmodligen förhållit oss till helt andra infallsvinklar som temporalitet, posthumanism och olika typer av sårbarhetsteori.

Några omedelbara reaktioner på numret fick vi inte, men vi kan konstatera att vår idé om att använda skev inom svensk litteraturvetenskap efter en handfull år nådde flera avhandlingar, och att begreppet genom dessa studier har definierats grundligare, etablerats och spridits. Framförallt har det gällt forskning om ungdomsromaner och inom flickforskningen, som vi inte tänkte på alls när vi gjorde numret, men där skev visade sig vara ett fruktbart begrepp att tänka med.11

Den första avhandlingen där skev-begreppet definierades och användes var Mia Francks Frigjord oskuld. Heterosexuellt mognadsimperativ i svensk ungdomsroman (2009).12 Franck relaterar begreppet till ordboksdefinitioner som ”sned” och ”förvänd”, och tar hjälp av det för att analysera också andra kategorier än sexualitet.13 Hennes bruk av skev är som en variant av queer och hon gör också queera läsningar av ungdomsromaner. Franck skriver: ”Jag väljer avsiktligt att rikta uppmärksamheten på det skeva relaterat till hur kropp, blick, röst och lust konstrueras för att i mina läsningar visa på brott mot det normativa och gestaltningar av ett performativt motstånd.”14 Här engageras således begreppet i ett samspel med andra teoretiska ingångar.

Några år senare, 2012, utkom avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 av Maria Margareta Österholm.15 Här används skev-begreppet genomgående och i likhet med Franck ser Österholm skev som en förlängning av queer. Hon använder begreppet för att ”utvidga användningsområdet till att omfatta mer än bara riktningen på de sexuella begären” och därmed få möjlighet att ”belysa flickskap från fler vinklar än vad som vore möjligt med bara queerbegreppet”.16 Österholm relaterar skev-begreppet till den heteronormativa linjen – det utgör motsatsen till ”the straight line” för att tala med Sara Ahmed.17 Den är skev som inte orienterar sig efter förväntningarna och inte sjunker in i samtidens mjuka fåtölj utan snarare upplever att den skaver och smärtsamt blir påmind om var kroppens gränser går. Rubrikerna i avhandlingen talar nästan för sig själva i detta avseende. De innefattar figurationer som skelettfåglar i självmordsklubben, monsterflickor och flickrummet som docklaboratorium. De skeva flickorna, skriver Mia Österlund när hon kommenterar avhandlingen,

Ännu ett bidrag till begreppets användningsområde när det gäller forskning om flickor gav Hilda Jakobsson 2018 i avhandlingen Jag var kvinna. Flickor, kärlek och sexualitet i Agnes von Krusenstjernas tidiga romaner.19 Jakobsson tar sig an Krusenstjernas sällan beforskade två första verk och den så kallade ”Tonytrilogin”. Krusenstjernas verk jämförs med verk ur flickbokstraditionen, men också med folksagor. Det teoretiska perspektivet som rör skev paras med queerbegreppet och då framförallt med den del av queerforskningen som rör krononormativitetens inverkan på livsval och livslinjer. Kvinnoblivandet kan vara skevt, menar Jakobsson, likväl som åldrandet. Även Jakobsson knyter alltså skev till queer, men begreppet reserveras till att omfatta avvikelser från andra normer än heteronormativitet och även till andra avvikelser från heteronormen än homo- och bisexualitet.20

När detta skrivs har tidskriften lambda nordica just publicerat ett helt nummer som tar sin utgångspunkt i skev-begreppet.21 Det har redigerats av Hilda Jakobsson och Maria Margareta Österholm som också skrivit förordet, vilket innehåller en intressant redogörelse för skev-begreppets utveckling och användningsområden. Vi slås av att begreppet etablerats som självklart knutet till queer, men också av de olika bidragens lekfullhet – hur skev relateras till tidslinjer, spatialitet, kroppen, kvinnoblivande, pojkskap, etnicitet, sexualitet, misslyckande, berättande, metoder, känslor och epistemisk olydnad. Samtidigt är det genomgående stråket i lambda nordicas skevnummer sår, skav, smärta, plåga. På olika plan gör skev ont. Jakobsson och Österholm skriver:

I vårt skeva nummer av TfL erbjöd vi en rätt blygsam startpunkt, och det är spännande att se hur kollegor har utvecklat, berikat – ibland ändrat – och fördjupat våra tankar, och att detta skevarbete ännu livligt pågår. Om begreppets vidare utveckling är det dock svårt att sia. Även om vi inte vet hur framtiden kommer att te sig anser vi att skev-begreppet har en utvecklingspotential. Vi nämnde ovan att begreppets tänjbara karaktär kan vara en svaghet som gör att det brister i distinktion och precisering och därmed förlorar kraften att tillföra ny analytisk kunskap. Men som vi påpekade kan det även ses som en styrka. Med sin mångtydighet och sina flytande gränser kan det fortsättningsvis brukas för att kritiskt granska de föreställningar och normer som skevar eller får oss att framstå som skeva. Ett gott tecken är att det ännu är i bruk på den litteraturvetenskapliga spelplanen.