Lars Elleström afgik helt uden forvarsel ved døden i begyndelsen af december 2021, og derfor er det umuligt ikke at se denne tekst som en konkluderende sammenfatning af den frugtbare forskning, som har skabt Lars Elleströms internationale forskningsposition. Det rystende er naturligvis, at man som læser ikke kun har en nagende fornemmelse, men endda en vished om at lovende og forskningsmæssigt afgørende processer altid risikerer pludselig at blive brutalt afbrudt.

Teksten giver et godt overblik over Lars Elleströms forskningsindsatser netop fra TFL-artiklen i 2008 og indtil denne korte teksts affatning i efteråret 2021, og endda lidt ind i den fremtid som Lars ikke skulle opleve. Fremtiden findes i denne tekst som et håb om yderligere udforskning og flere intellektuelle eventyr, idet Lars både henviser til en artikel i Semiotica, men også, og naturligvis endnu mere sørgeligt, hans indsigt om, at der stadig er masser af arbejde, der bør udføres for at konkretisere og forstærke hans ambitiøse teorikonstruktion. Indtil pensionen, hvis han har lyst og kræfter, som han siger.

For os, der har arbejdet tæt på Lars, er det karakteristisk, at han, måske halvt intuitivt og halvt rationelt, etablerede et vigtigt forskningsmål, og derefter trin for trin afdækkede og af og til endda besvarede de spørgsmål som opstod: fra ikonicitet (og senere symbolicitet og indeksikalitet) over mediedefinitioner og til hans mere og mere intense arbejde med og reformulering af C.S. Peirces arbejde: ud fra Peirces teorier forsøgte Lars at vise hvordan en opdateret semiotik kan tilbyde en markant filosofisk position. I årene efter TFL-artiklen var Lars optaget af at samtænke multimodalitet og intermedialitet, og hans mediemodel kaldes ofte for en multimodal intermedialitetsteori. Det er nok lige så vigtigt at forstå hans arbejde som en mediecentreret kommunikationsmodel, idet Lars’ modellering kan bruges til at nærme sig alt fra repræsentationen af den økologiske krise til eksperimenterende poesi eller til brugen af musik i nyhedsmedier.

Teksten er ikke kun typisk i kraft af det klare overblik og løftet, som viste sig at være et håb, om fremtidige indsatser. Teksten viser også en sympatisk og ydmyg indsigt i, at alle vores indsatser sker i institutionelle og menneskelige sammenhænge. Lars understreger, at generøs og langsigtet universitetsfinansiering er altafgørende for seriøs grundforskning, men samtidig at punktvis ekstern finansiering kan skabe nybrud, når den dukker op i det rigtige øjeblik. Samtidig glemmer han ikke det element af kreativt, kammeratligt og kollektivt samarbejde som var så typisk for det forskningsmiljø, han opbyggede i Växjö, og som vi andre nu efter bedste evne må fortsætte og udvikle.

Jag visste det inte då, men betraktat i backspegeln var min artikel ”Ikonicitet. Visuella, auditiva och kognitiva tecken i litteratur och andra medier” i specialnumret om intermedialitet, som Tidskrift för litteraturvetenskap publicerade 2008, inledningen till ett spår i min forskning som efterhand har blivit totalt dominerande och sannolikt kommer att följa mig så länge jag har ork och lust att arbeta vidare. Intresset för intermedialitet hade jag haft ända sedan grundstudierna, även om det från början gick under benämningen ”interartialitet” eller ”comparative arts”, men för ett femtontal år sedan tog det en ny vändning. Jag tror att den förändrade inriktningen berodde på en kombination av den internationella tendensen att inkludera andra medietyper i studiet av konstarterna (vändningen från interartialitet till intermedialitet), ett gryende personligt intresse för kognitiva aspekter av kommunikation och ”the embodied mind”, samt förnyade studier av Charles Sanders Peirces semiotik som jag äntligen började förstå lite bättre.

Mer handfast berodde nyorienteringen också på att jag fick ett forskningsanslag för att undersöka intermediala aspekter på modern svensk lyrik. Det inledande arbetet med att utforma begrepp för lyrikanalysen – som alltså skulle uppmärksamma intermediala och inte bara traditionellt ”litterära” aspekter – ledde mig obönhörligen till att utforma allt mer generella begreppsramar och jag insåg efterhand att jag hade ett stort arbete framför mig där projektet om just lyrik och intermedialitet bara var ett litet (om än kärt) stickspår.

Icke desto mindre var det arbetet med speciellt den sorts dikt som ganska missvisande kallas ”visuell poesi” som fick mig att inse vidden och djupet av intermediala relationer inom alla sorters kommunikation. Vad så kallad visuell poesi gör tydligt – att ”skriven” dikt och bildkonst överlappar – är så att säga bara toppen på ett isberg bestående av mindre tydliga men lika viktiga kopplingar mellan olika kommunikationsformer. I just detta fall av intermediala relationer handlar det om att de ikoniska kvaliteterna i skrift blir starkare än vanligt och därmed närmar sig det som man till vardags kallar ”bild”. Medan all skriven lyrik (till skillnad från talad eller sjungen lyrik) är visuell och i allmänhet mindre framträdande ikonisk, är så kallad visuell poesi påtagligt ikonisk – ”bildlik”.

Men det var således de mer generella begreppsramarna, som jag föreställde mig (och fortfarande föreställer mig) skulle kunna tillämpas på analys av intermediala relationer långt bortom litteratur och bildkonst, som främst pockade på min uppmärksamhet, och ”Ikonicitet” i TfL 2008 var min första publikation i den riktningen. Några år senare kom den i utvidgad form på engelska (2010) varefter jag skrev flera artiklar om ikonicitet som en grundläggande betydelseskapande faktor i medier generellt. Min senaste publikation inriktad specifikt mot ikonicitet är ”Bridging the Gap Between Image and Metaphor through Cross-modal Iconicity” (2017) som kan läsas som en utveckling och summering av tidigare idéer. Parallellt har jag redovisat det externfinansierade projektet med mer specifika publikationer om visuell ikonicitet i lyrik i en bok på svenska (2011) och en artikel på engelska (2016).

Det var mina fördjupade Peirce-studier som möjliggjorde en sådan djupdykning i ikonicitetsbegreppet. Till skillnad från många språkorienterade idéer om betydelsebildning möjliggör Peirces grundläggande semiotiska begrepp ett brett grepp på vitt skilda medietyper och deras interrelationer. Samtidigt är många av hans tankar om teckentyper och teckenfunktioner väldigt abstrakta och i alla fall för mig inte riktigt användbara (trikotomin ikon-index-symbol utgör i själva verket bara en liten del av hans många kategoriseringsförslag). Framför allt måste Peirces semiotiska begrepp, för att fungera som intermediala verktyg, kompletteras med ett fokus på både konkreta medieegenskaper (materialitet, spatiotemporalitet och sensorialitet) och medieformers sociala och kulturella dynamik.

Likväl har den grundläggande och välkända, men ofta gravt förenklade trikotomin ikonicitet (betydelse grundad på likhet mellan tecken och objekt), indexikalitet (betydelse grundad på faktiska kopplingar) och symbolicitet (betydelse grundad på vanor) en enorm potential att belysa likheter och skillnader mellan olika medietypers sätt att fungera – och inte minst hur all kommunikation i slutändan integreras genom komplex samverkan i stället för att utvecklas i form av separata spår av skilda medietyper. Som jag tolkar det handlar ikonicitet, indexikalitet och symbolicitet om olika basala kognitiva förmågor som, i fallet kommunikation, realiseras genom mediers olika men likväl sammankopplade materiella, spatiotemporala och sensoriska egenskaper. Således har jag kompletterat mina studier av ikonicitetens roll i medieinterrelationer med publikationer om indexikalitet (”Coherence and Truthfulness in Communication”, 2018) och symbolicitet (“Symbolicity, Language and Mediality”, kommande).

Samtidigt som jag har fördjupat mig i de olika teckentypernas intermediala potential var för sig (så gott det nu går, för de är i grunden kognitiva processer som alltid förekommer i blandad form) har jag också arbetat med publikationer som sätter in dem i ett ännu bredare sammanhang av medieintegrationer och medietransformationer. Med andra ord: å ena sidan hur enskilda medieprodukter såväl som medietyper kan analyseras som multimodala eller heteromediala konglomerat av mer eller mindre överlappande egenskaper (ett synkront perspektiv) och å andra sidan hur betydelse rör sig mellan olika medieprodukter och medietyper och därmed också förändras (ett diakront perspektiv).

Denna forskning med ett bredare multimodalt och intermedialt perspektiv har fått större uppmärksamhet än de mer fokuserade artiklarna om olika teckentyper och min första artikel med sådan inriktning, ”The Modalities of Media” (2010), är fortfarande min mest citerade. Eftersom den innehåller grundbultarna för mina tankar om intermedialitet och multimodalitet har jag genom åren kommit att utveckla begreppen och efter ett decennium kom en rejält utvidgad och förhoppningsvis förbättrad version där jag inleder med att presentera en mediecentrerad kommunikationsmodell (“The Modalities of Media II”, 2020). Denna artikel är så pass omfattande att den kunnat översättas och ges ut i bokform i både Brasilien och Kina. Intermedialitet som forskningsområde är, som sig bör, synnerligen internationellt och interkulturellt. Under senare år har det också blivit bland annat två kortare böcker med fokus på medietransformation: Media Transformation (2014) och Transmedial Narration (2019). I den senare har jag utgått från vissa kärnbegrepp i inte minst litteraturvetenskaplig narratologi och generaliserat dem till en nivå där de blir applicerbara även på andra medietyper tillsammans med semiotiska och intermediala begrepp.

När jag nu tänker tillbaka på min forskning under dessa år så känner jag mig oändligt tacksam över att jag haft forskningstid som möjliggjort långsiktig planering och gett utrymme för utforskning av perspektiv som inte får plats i slimmade treårsprojekt. I början jobbade jag på sätt och vis parallellt med å ena sidan ikonicitet i olika medieformer och å andra sidan intermediala relationer i stort. Jag minns att jag tidigt begrep att dessa båda saker hängde ihop, men jag fick inte riktigt grepp om det. Jag kunde se många kopplingar men bara ett mycket otydligt mönster. Annorlunda uttryckt: några pusselbitar verkade passa samman, men jag var osäker på om det skulle gå att få ihop en hel bild.

I arbetet med ikonicitet jobbade jag mycket med de ikoniska varianterna metafor, diagram och bild tillsammans med de två sinneskategorierna syn och hörsel, samt kopplingen mellan det materiella och det kognitiva. I det mer övergripande intermedialt riktade arbetet byggde jag en modell vars kärna består av materiell modalitet (olika sorters materiella medieegenskaper), spatiotemporal modalitet (olika sorters rumsliga och tidsliga medieegenskaper), sensoriell modalitet (medier man kan se, höra, känna och så vidare) samt semiotisk modalitet (mediers ikoniska, indexikala och symboliska egenskaper). Till det tillkom idéer om mediegränsers relativitet och olika mekanismer i mediekategoriseringar. Kopplingarna mellan de två spåren var väl ganska uppenbara redan från början, men det tog likväl många år innan bilden klarnade och jag kunde placera pusselbitarna i relation till varandra. Då blev det också tydligt hur många bitar som fattades, och med viss förtjusning förstod jag att jag hade att göra gott och väl till pensionen med att fila och putsa på resterande delar av teoribygget. Den senaste ikonicitetsartikeln kom således nästan ett decennium efter den första i TfL och då med ett betydligt bredare och tydligare fokus på olika medieegenskaper; inte bara olika sinnestyper utan även olika sorters materiella och spatiotemporala medieegenskaper fanns med i resonemangen kring ikonicitetens fundamentala betydelse för betydelseskapande i mängder av vitt skilda sorters medier.

Min utbildning och tidiga karriär ägde rum i Lund där jag fick ovärderliga impulser och uppmuntrades att ha en bred syn på vad litteraturvetenskaplig forskning är och vart den kan leda. När jag började arbeta på Linnéuniversitetet (eller rättare sagt på vad som då var Växjö universitet) dröjde det därför inte länge förrän jag tillsammans med kollegor drog igång det tvärvetenskapliga arbetet med IMS. Denna förkortning stod ursprungligen för Forum för Intermediala Studier och gruppen fick tidigt omfattande centralt ekonomiskt stöd. Så småningom bestämde sig dåvarande rektor att instifta mer permanenta excellenscentra och från och med 2015 står IMS för Linnaeus University Centre for Intermedial and Multimodal Studies. Gruppen var vid det laget åtskilligt breddad och inkluderade även forskare som sysslade med annat än konstnärliga medier.

Min egen profil har efterhand blivit alltmer teoretisk med fokus på begreppsutveckling, men denna utveckling hade inte kunnat ske utan närkontakten med mina IMS-kollegors vitt skilda empiriska områden och mångfasetterade praktiska tillämpningar av intermediala och multimodala idéer – för att inte tala om deras uppmuntran, kritik, förslag och frågor som har haft helt avgörande betydelse för mig. För närvarande pågår IMS-projekt om exempelvis multimodalitet i undervisning, filmmusik, berättande i film, litteratur och andra medier, kommunikation om klimatkrisen, transmediering mellan vetenskapliga och konstnärliga medier, multimodala och intermediala perspektiv på rättegångar, musik i nyhetsmedier och desinformation i massmedier. Även om ordet ”litteratur” inte förekommer så ofta i denna uppräkning är många litteraturforskare inblandade och använder sina specialistkunskaper för att kasta nytt ljus även över andra medietyper, såväl konstnärliga som icke konstnärliga. Gränser mellan medietyper och forskningsdiscipliner kommer alltid att finnas, men lyckligtvis tycks det ligga i människans natur att alltid vilja överskrida dem.