Om Emersons poesi har mycket lite skrivits. Jag har i en tidigare artikel undersökt dess förhållande till naturen genom ett slags autistisk empati.¹⁶ Kandres verk har fått stor uppmärksamhet hos kritiker, och akademiskt har Aliide, Aliide bland annat undersökts av Maria Margareta Österholm, i dennas avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (2012). Österholm gör där en skev och gurlesk läsning av Aliide.¹⁷ Det skeva och gurleska hos Aliide ställer Österholm i motsats till de ”Riktiga Flickor” som också befolkar romanen. Österholm gör Kandres skönlitterära uttryck till ett teoretiskt begrepp – den ” Riktiga Flickan”-norm som texten och den fiktiva gestalten måste förhålla sig till – och intresserar sig för de flickor som inte kan eller vill vara ”Riktiga”.¹⁸ Aliides vän K är ett exempel på ”Riktig Flicka” som ”i egenskap av Riktig Flicka, på något sätt gick förskonad från en hel mängd obehagliga saker”.¹⁹ Själv, menar Österholm, är Aliide redan från början medveten om att hon inte är någon ”Riktig Flicka”, hon vet att hon helt enkelt inte kan anpassa sig, vara ren, hålla sig innanför linjerna.²⁰ Efter ett sexuellt övergrepp går Aliide in i en tystnad, det Österholm benämner ”skelettvardagen”²¹ – jag återkommer senare till hur denna tystnad också kan läsas som exempel på autistisk poetik. Österholm diskuterar även Aliides ”NEJ”, de versala partier i boken som är skrivna i första person, som om Aliide själv skrivit dem. Österholm läser skrivandet som knutet till självdestruktivitet: destruktiviteten finns inte bara i texten, utan skapar den också.²² Anna Williams påpekar att Aliides ”NEJ” också senare kompletteras med ”GE MIG DET OCH DET”, och tolkar det som om skrivandet är ett projekt som går ut på att skapa ett nytt språk där mörkret får plats.²³ Utöver Österholms och Williams undersökningar har Ebba Witt-Brattström anlagt ett psykoanalytiskt förhållningssätt, grundat i Julia Kristevas teorier, till Kandres verk,²⁴ och Mattias Fyhr läser romanen utifrån gotiken som formspråk.²⁵ Ytterligare ett perspektiv på Kandres prosa ger Johanna Lindbo – dock ej specifikt på Aliide, Aliide. Lindbo läser I ett annat land (1984) och Bübins unge (1987) ur ett nymaterialistiskt och ekokritiskt perspektiv för att uppmärksamma hur det mer-än-mänskliga tar plats i romanerna, vilket också innebär en sensorisk sensibilitet som framstår som särskild, något som till viss del liknar den autistiska perceptionen.²⁶

Jag läser Aliides ”NEJ” med utgångspunkt i ett autistiskt/neuroqueert förhållningssätt till språket och världen så som den uppfattas sinnligt. I artikeln ”Sensory strangers. Travels in normate sensory worlds” eftersträvar David Jackson-Perry et al. ”to seek out the political importance of the senses”.²⁷ De menar, utifrån Alison Kafers definition av det politiska, att sensoriska upplevelser och hur vi förstår och talar om dessa, är del av maktrelationer, och därmed öppnar upp för debatter och motstånd.²⁸ De använder Georg Simmels teorier om ”the stranger” för att undersöka neurodivergent sinnlighet och hävdar att ”the sensory stranger” är en reell och värdefull epistemologisk position – i kontrast till hur autister i autismforskningen ofta fråntagits rollen som mänskligt relevanta. Denna undersökning görs genom, och positionerar sig i relation till, språket:

Främlingens position liksom (o)möjligheten att uttrycka det sensoriska språkligt, är något jag vill utforska i Emersons och Kandres verk – exempelvis hur upplevelsen av världen endast kan uttryckas genom ett upprepat JA eller NEJ, eller genom en (vald?) tystnad.

Kandres Aliide och Emersons YAHTGWE arbetar även, som jag kommer att visa, med begäret. Det är ett begär som uttrycker sig genom språket, genom ett slags talakt. Att kalla det talakt kan tyckas motsägelsefullt när Emerson definierar sig som icke-talande, och eftersom Aliide slutar tala. Jag ser dock tystnaden i sig som ett slags talakt, och användandet av de små orden (de små rörelserna) JA och NEJ, blir tydliga handlingar i världen.

Som de inledande citaten visar, uppehåller sig både Emerson och Kandre vid ”NEJ” respektive ”yes”. Dessa två ord, i Kandres fall skrivna i versaler, i Emersons fall upprepade genom hela diktsviten och placerade på olika sätt på sidan, läser jag som centrala för verken. Jag läser dem även som tecken på ett kompromisslöst sätt att angripa världen – och älska den. Orden är varandras motsatser – vilket innebär att det ena inte kan existera utan det andra. Att kalla Aliides relation till världen för kärlek är kanske missvisande – jag vill dock hävda att det är en begränsning av kärleksbegreppet som hör till en neurotypisk norm. Catherine McDermott använder sig av Lauren Berlants tolkning av Sigmund Freud för att undersöka neuroqueera begär och kärlekshandlingar i teverserien Bron, där hon visar hur neurotypiska tittare misslyckas med att förstå den autistiska karaktären Sagas handlingar och känslor som just kärlek.³⁰ Den kärlek som McDermott, Aliide och Saga rör sig genom är en kärlek, som med Berlants ord, inte kan skiljas från aggressionen.

Aliides begär är också ett starkt begär, som uttrycks inte minst genom vägran att göra något annat än vägra. Även när NEJ:et övergår i ett ”JAG VET INTE” och ”KANSKE”, så skrivs det i versaler, som för att understryka att det är ett överväldigande och benhårt ” KANSKE”.

Kärleken och begäret ligger mycket nära det sensoriska. Jackson-Perry et al. pekar på att den neuroqueera sinnligheten verkar på ett annat sätt än den neurotypiska, och därmed konstant missförstås av en neurotypisk omgivning, samt blir obegriplig och onåbar för ett neurotypiskt språk. Detta resulterar i en känsla av främlingskap inför den etablerade verkligheten, och ett sökande eller ett begär efter en annan värld, där en autistisk sinnlighet, som enligt Jackson-Perry et al. är både starkare än en neurotypisk men också svårare att hantera, får finnas.³² JA och NEJ är ett vredgat begär efter värld – en värld som Emersons jag tycks ana eller känna, men som ligger utom räckhåll för Aliide. Det är en total uppgång i känslorna som resulterar i ett kompromisslöst förhållningssätt till världen och varandet i den. För både Emerson och Aliide leder detta in i ett konstnärligt skapande – jag menar att orsaken till detta ligger just i det främlingskap som Jackson-Perry et al. beskriver; när ett neurotypiskt vardagsspråk inte fungerar för att göra sig begriplig, krävs andra medel.

Konsten och skapandet, i kombination med sinnligheten, lukterna, överväldigar här Aliide totalt. Detta förstår jag som ett slags monotropiskt intresse. Dinah Murrays begrepp ”monotropism” syftar till ett hyperfokuserat intresse för ett avgränsat område, ett tillstånd som är typiskt för den autistiska funktionen. Gemma Williams sammanfattar teorin såhär:

Murray et al. menar alltså att den monotropiska tendensen utgörs av ett fåtal förhöjda intressen, och tillägger: ”An aroused interest is an interest charged with feeling” (min kursiv).³⁵ Det monotropiska är i Kandres text starkt kopplat till både härlighet och ohygglighet, det är ett slags kontrollförlust som sker, som samtidigt öppnar upp för den bild som omedvetet funnits inuti Aliide. Konsten, kritorna, blir ett sätt att hitta detta inuti, att bli mer sig själv – ett själv som samtidigt är intimt förbundet med omvärldens ting, snarare än med omvärldens personer – för Aliide blir genom sitt intensiva tecknande alienerad från de andra människorna i rummet, hon blir istället ett med kritorna, uppfylld av lukterna.

Aliides värld skapas till stor del av just lukter. Det är ett sinne som ofta förbises, och som därmed med fördel kan läsas som ett slags sinnenas främling, eller som skapande av ett främlingskap, i linje med det Jackson-Perry et al. skriver om den neurodivergenta sinnligheten. För Aliide blir lukterna ofta berusande:

Upplevelsen av världen är otroligt intensiv. Aliide kan uppleva hela miljön, hon suger den i sig och låter sig berusas av den. En liknande känsla av berusning frammanar Emersons dikter. När Emerson skriver ”please” är det ett slags tillbedjan till universum, ett universum som vibrerar av liv och präglas av musik:

Aliide möter allt som ligger på marken och dör, medan Emerson går till det som vibrerar av liv. Ändå får jag som läsare samma känsla av total närvaro i världen. Vilket ligger i linje med den monotropiska upplevelsen som charged with feeling. Det är en upplevelse av ett hudlöst möte med en värld som är både härlig och ohygglig. Trots deras motsatspositioner, Kandre som skildrare av det omöjliga, Emerson av det affirmativa, skapas liknande erfarenheter av det överväldigande och intensiva. Det är Emersons användande av ordet ”yes” som skapar denna känsla:

Upprepningen av de enskilda småorden, ja och nej, är också just repetitioner – vilket Miele Rodas förstår som ett autistiskt poetiskt drag. Repetitionen blir för den autistiska hjärnan en njutning och en trygghet. Upprepningen blir därmed autistisk just i sin språkliga form. Men också dess innehållsmässiga aspekter får betydelse genom ett neuroqueert raster. Jag hävdar att Aliides starka och obändiga upplevelse ligger nära det explosionsartade och sammansmältande som Emerson skildrar – även om upplevelsen ofta spiller över i det kusliga och brutala. Emerson skriver ”to only explode / into yourself nothing”, vilket antyder att för att nå världen krävs att man säger upp sitt jag. Emerson och Kandres texter utgör, lästa tillsammans, en komplex gestaltning av hur subjektet faller sönder, eller snarare aldrig varit helt. Yes yes yes, det krävs mod för att komma till denna punkt där man låter sig explodera, men det är en ständig rörelse mot den punkten. Upplevelsen av omgivningen är då uppslukande:

Det som skildras hos Kandre är en punkt där värld och subjekt uppgår i varandra, vilket kan förstås som något återkommande och ständigt pågående, snarare än som en enskild händelse. Det ständigt pågående tydliggörs hos både Emerson och Kandre av upprepningen av fraser. Repetitionen är som ovan nämnts ett autistiskt språkligt drag. Miele Rodas definierar även ”staccato” som ett sådant; staccato är en italiensk term som används inom musik och har betydelsen ”avskilja”. Följande exempel ur Aliide använder sig av tankstrecket som avskiljande medel för att visa hur fraserna huggs av. Här tematiserar Kandre återigen hur Aliide använder sig av det upprepade, det cirkulära.

Utsagopositionen, den upprepande, bekräftar här ett slags magiskt tänkande. Aliide försöker förklara sina känslor, men enda sättet att göra det är att säga dem, förtvivlan, rädsla, och att göra det i versaler. Det finns här en okänd, som skrämmer. Det okända, som skulle kunna likställas med Emersons ”nothing” är fasansfullt. Jag läser det som en likhet mellan Aliides rädsla och det begär Emerson uttrycker efter det brutala: att låta världen explodera. Min förståelse av världen, så som Kandre och Emerson skildrar den, är den av en plats som i grunden är fantastisk, men som också fyllts av det hemska. Emerson använder sig av ett slags utopisk trop, upprepningen av ”please” som ett slags tillbedjan eller vädjan om att få komma till en exploderad plats, ett slags eskapism, medan Kandre skildrar stunder av lycka (de överväldigande kritorna) i en annars skrämmande värld.

Denna komplexa värld är starkt knuten till språket, och språkets gränser. Det blir tydligt när det enda som kan sägas är ”yes”, eller när det enda möjliga är tystnad:

Det som händer är att Aliide slutar prata. Detta är tvetydligt – först framstår det som ofrivilligt, att det inte går att prata, men sedan som ett alltmer aktivt val. Som det första citatet visar, är det det normativt mänskliga som är problemet, och det begränsade språk som hänger samman med det. Det är dessutom specifikt det talade ordet som är problemet – skrivandet fungerar som ett alternativ. Den förskjutning som sker från det första till det andra citatet, där det först är så att talet framstår som skrämmande, medan det senare är tigandet som blir lockande, säger något om hur begärsmönster och rädslor samverkar. Det från början ofrivilliga tigandet blir efterhand ett eget val, en motståndshandling och ett annat sätt att tala. Aliides djupa och passionerade tigande är ändå ett språk, eftersom det skrivs.⁴⁴

Detta kan jämföras med den autistiska tystnaden. Emerson, som skriver men inte talar, har en praktik som liknar citatets sista rad, ett ofullkomligt tigande, eftersom hon har boken. Den autistiska rörelsens påtvingade, kliniska tystnad finns, det som den autistiska autismforskaren Monique Botha vägrar delta i: ”I will not leave my values at the door of the academy – I refuse. I refuse to abandon my community and to engage in the complicit silence.”⁴⁵ Men tystnaden (den autistiska) finns också som motstånd. Den autistiska tystnaden, liksom den autistiska perceptionen och sinnligheten, utmanar idén om vad som är oförmåga och vad som är vägran. Jag vill förstå det som att oförmågan kan vara den yttersta formen av vägran.

Kandres Aliide har tidigare analyserats i linje med flickforskningen och queerforskningens premisser.⁴⁷ Aliide ser sig inte som en Riktig Flicka. Jag vill i detta avsnitt undersöka hur flickskapet relateras till mänskligheten och hur dessa två skevas och neuroqueeras hos Kandre och Emerson. Autister queerar/skevar, enligt det neurodiversiva paradigmet ”what it is to be fully human, including empathy, morality, a sense of self, imagination, narrative identity, integrity; introspection, self-hood, personhood; rhetoricity, gender, meaning-making, sociality”.⁴⁸ Aliide misslyckas med flickgörandet – men med min förståelse av oförmågan som den yttersta formen av vägran, handlar det lika mycket om ett aktivt (men kanske omedvetet) motstånd. Flickskapet strider mot Aliides sanna natur. Österholm läser dock Aliide i relation till Flickan, och hennes läsning skriver fram en flicka som är motsträvig, läckande och, för en neurotypisk omgivning, obegriplig. Jag menar, liksom Judith Butler i Gender Trouble (1990) att kön är centralt för förståelsen av mänskligheten – alltså innebär en vägran att vara flicka också ett motstånd mot det mänskliga – och läser därmed Aliide i relation till Människan. Människor figurerar i Emersons dikter som figurer bortanför diktjaget. Figurer som kan betraktas med en annan blick – en blick som rör sig i det perifera istället för centrumet, som skevar och lutar istället för att rikta sig rakt mot, och som fokuserar på små saker istället för helheter.

Emerson skriver uttryckligen om djuret, som försöker bita de ”great humans” som det är svårt att möta. Hon skriver om att vara i ögonblicket – som jag läser som varandet, eller blivandet, i det intensiva – och om det lilla, det perifera.⁵² Jag förstår det som att det intensiva med fördel äger rum i ett begränsat, och kanske perifert, sammanhang, som kopplar bort ett helhetsperspektiv och fokuserar på en intensiv upplevelse av en liten detalj. Emerson skriver, som är hon inte van vid att mötas ”with fullness”, vilket jag läser som autistens erfarenhet av att inte ses som mänsklig.⁵³ Genom att plocka in djuret skapas ett alternativ till det mänskliga, som jag menar kan läsas som ett radikalt ifrågasättande av det normtypiska människovarat, och därmed belyses den autistiska positionen som en möjlig plats för brutal queerhet.

Den här artikeln har undersökt hur Kandres verk kan läsas genom en autistisk estetik och etik, genom en parallelläsning med Emersons poesi. Jag har argumenterat för hur autismen kan förstås som en intensiv punkt av queerhet, där ingenting kan förstås som neurotypiskt föregivettaget.

Min läsning kategoriserar jag inte primärt som biografisk – dock, den är i viss mån ändå det. Jag kommer ((o)frivilligt) komma nära det biografiska, eftersom autismen är en definition och en diagnos kopplad till en person. Men jag vill hävda att autismen kan finnas i relationen, mellan människor och mellan människa och text. Jag har upplevt det autistiska i läsningen av Emersons och Kandres texter. Den biografiska läsningen fungerar också som ett politiskt medel. Det blev tydligt i kölvattnet av Clara Törnvalls Autisterna. Om kvinnor på spektrat (2021). Saga Cavallin reagerade på hur Törnvall postumt definierar kvinnliga författare som autister, vilket Cavallin såg som problematiskt.⁵⁴ Jag menar att detta visar den politiska potential som namngivande har. Att se sig som speglad och bekräftad i en text, eller en persons liv, och hävda att den innehåller neuroqueera drag, liknar i mångt och mycket analysen av queera läckage i text och kultur. Det handlar om identitet och performans. Det neuroqueera är en identitet som görs – det är en identitet som påtvingats genom diagnos och våld, men en som därefter återtagits och blivit till en självdefiniering. Jag läser Kandres och Emersons texter som gör de ett språkarbete som ligger bortom det neurotypiska.

Jag diagnosticerades i vuxen ålder med så kallad högfungerande autism (ett, menar jag, problematiskt begrepp eftersom det dels påstår att det finns lågfungerande, dels lägger fokus på att någonting i en ska vara funktionellt, ska vara till nytta, ska bidra till produktionen). Jag läser utifrån min position som autist. Utifrån erfarenheten av att som barn ha varit delvis icke-verbal och därmed ha erfarenhet av tigandet. Innebär det att jag är jävig vad gäller autismens radikala potential? Ja, definitivt. Men det betyder också att jag skriver om en tillvaro jag känner.

När jag läser såväl Kandre som Emerson känner jag en stark bekräftelse. Jag känner den obarmhärtiga upplevelsen av världen. Jag känner den affirmativa och hoppfulla längtan, den ohyggliga utopin. Jag känner den fruktansvärda omöjligheten i att vara i världen så som den förväntar sig att jag ska vara. Min läsning bekräftar mig i känslan av att: NEJ! JA! Jag läser i versaler och upprepning (och begär denna).

Min vilja har varit att skapa ett slags anti-patologisering, att framhäva det autistiska som en queer och skev upplevelse och ett subversivt (om)skapande av världen. Den här analysen har sitt ursprung i min personlig läsdagbok, där känslan av att förstå texten och förstås av texten har varit central – och jag hävdar att det finns en relevans i denna förståelse. Jag har skrivit för dig som själv är fylld av autistiska drag. Jag har skrivit för att starta en autistisk kanon, en autistisk läspraktik.

Den autistiska läsningen knyter till viss del an till den typ av postkritisk läsning som Eve Kosofsky Sedgewick och Rita Felski utarbetat. Sedgwicks reparativa läsning, som uppmärksammar en queer igenkänning i en ytlig läsning, istället för att genom en paranoid metod söka något underliggande i texten, är en läsning som gör det queera på sätt som liknar hur min läsning gör det neuroqueera.⁵⁵ Likaså Felskis argument för en affektiv läsart, där den känslomässiga läsningen, och läsaren, ges utrymme, ligger i linje med mitt arbete.⁵⁶ Båda utgår från det tidigare nedtystade eller nedvärderade och ser dessa positioner som estetiska och etiska tillgångar i textarbetet. På så sätt ingår min läsning i en bredare kontext, ett slags allians av läsningar.

Denna läspraktik har utgjorts av ett monotropiskt intresse för de drag jag läser som autistiska eller neuroqueera. Utifrån den autistiska poetik som Miele Rodas skriver fram i Autistic Disturbances har jag sökt – om nu ”sökt” är det riktiga ordet, snarare, snubblat över, känt mig fram till – drag av en autistisk poetik i Kandre och Emersons texter. Här finns: repetitionen, cirkuläriteten, staccatot, känslan av överväldigande, det kompromisslösa. Detta arbete liknar på många sätt diagnosticeringen. Skillnaden är att jag som diagnosticerar inte har en läkarbakgrund. Istället kommer jag till läsningen med egen erfarenhet av autism. Det handlar snarare om vad Christa Mullis (2019) kallar ”autistic coding”, autistiskt kodande, vilket innebär att autistiska läsare upplever att karaktärer (eller i mitt fall texterna själva, språket) ”move like us”, rör sig som oss, oavsett författarens intention.⁵⁷ Det handlar alltså om ett igenkännande och en bekräftelse, snarare än en klinisk diagnosticering – med de maktaspekter denna innebär.

Jag har läst som en autistisk läsare, och reflekterat över en eller ett fåtal autistiska poetiker eller autistiska poetiska aspekter. Det finns många andra – det finns lika många sätt att vara autistisk som det finns autistiska personer, samtidigt finns det en gemenskap som det autistiska sättet att känna, tänka och uppleva delar, som tillåter känslan av bekräftelse, och det är den jag vill lyfta fram genom min läsning. Det är såklart vanskligt att påstå att detta är Den Autistiska Poetiken, och det vill jag inte heller göra. Min läsning är en av många, placerad i den historiska, genusmässiga och aktivistiska kontext jag befinner mig i. Min läsning innebär en etisk och estetisk läsning, grundad i den känsla av igenkänning som uppstår i läsningen – en känsla som aktiveras av språkarbetet Kandre och Emerson genomför.

Jag vill med en autistisk läsning inte förringa eller bortse från de andra möjliga läsarter dessa verk bjuder in till. Emersons dikter kan såklart läsas utan den autistiska aspekten eller förförståelsen. Att läsa autistiskt är inte reducerande, det gör inte texten till ”bara” autistisk, utan innebär att ytterligare ett lager läggs till. Den autistiska läsningen, liksom det autistiska subjektet, är lika fullkomligt som något annat. Men därtill finns en politisk udd invävd i den etiska estetiken; det är en kritik av det neurotypiska samhället, ett påstående att denna typiskhet missar vitala aspekter av världen. Genom att se bortom det typiska öppnas en utvidgad horisont.

Kandres Aliide använder sig av ett månghövdat ”NEJ” för att förkasta det ”Riktiga”, det är ett nej som inte kan kompromissa, inte ens när det vänds till ett ”KANSKE”. Det är totalt omslutande, hyperbolt och överväldigande. Emerson använder istället ett mångfaldigt ”yes” för att skildra samma överväldigande känsla. Det är ett förhållande till världen som inte är, tillåter sig vara, tillåts vara, neutralt. Dessa texter berättar om det kompromisslösa sättet att vara och bli i världen, ett skeende som jag kopplar till både skapandet (Aliides kritor) och själva läsningen. Jag har läst och blivit.