I den omfattande sekundärlitteraturen om August Strindbergs vetenskapliga intressen är vissa av de discipliner han ägnar sig åt betydligt mer genomlysta än andra.1 Strindbergs naturvetenskapliga tänkande har rönt mest uppmärksamhet i forskningen.2 Likaså har hans idéer om bland annat historie- och språkvetenskapliga spörsmål ägnats ett flertal studier.3 Strindbergforskningen har på så sätt framför allt uppehållit sig vid hans relation till naturvetenskapliga och humanistiska discipliner; relationen till samhällsvetenskaperna, däremot, är i stor utsträckning förbisedd.4 Det finns, tror jag, goda skäl att ändra på detta om vi vill få en mer fullödig bild av författarskapet. I denna artikel ämnar jag således vidareutveckla Strindbergforskningen vad gäller dess studieobjekts samhällsvetenskapliga tänkande. Genom idéanalytiska och idéhistoriskt kontextualiserande läsningar – med en särskild kunskapshistorisk inriktning – av ”Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel” (1884) och Bland franska bönder (1889), följt av en kort och skissartad exposé över Strindbergs ekonomikritik från ”August Strindbergs Lilla Katekes För Underklassen” (1884) fram till En blå bok (1907–1912), är tanken att erbjuda en bättre förståelse inte bara för samhällsvetaren Strindberg, utan också för hans mångdisciplinära vetenskapliga engagemang i stort.5

Argumentationen i denna artikel medger därmed att Strindbergs idévärld är betydligt rikare än att enbart innefatta samhällsvetenskapliga kategorier. Likaså lämnar den öppet för möjligheten att inkorporera ett större material framgent, i syfte att fördjupa resonemangen. För närvarande finns det emellertid inte utrymme att i detalj diskutera hur Strindbergs samhällsvetenskapliga tänkande får skönlitterära uttryck i mer kanoniserade texter. Inte heller går det i detta sammanhang att på ett djupgående vis belysa hur sådana uttryck ändrar karaktär under olika delar av författarskapet. Det skulle till exempel vara synnerligen intressant att relatera samhällsvetenskaperna till Strindbergs senare degenerationstänkande, liksom till hans periodvisa läsningar av diverse socialistiska och anarkistiska författare, men sådana företag måste dessvärre, av utrymmesskäl, lämnas därhän i denna artikel.

Trots denna begränsning är det av stor vikt för argumentationen i det följande att det görs klart att Strindbergs samhällsvetenskapliga intressen inte är övergående, det vill säga att de inte enkom hör till det 1880-tal som huvudsakligen är föremål för diskussion här. Med Karin Aspenberg, som applicerar den fenomenologiskt präglade tematiska kritiken på författarskapet i Strindbergs värld. En tematisk författarskapsläsning (2012), går det nämligen att tala om ”en enskild stämma” hos Strindberg, trots ”textytans variationer”.6 Urskiljandet av denna stämmas alla tänkbara samhällsvetenskapliga register låter sig inte göras här, men det finns ändå en rörelse mot det diakrona i argumentationens struktur, och artikeln avslutas med att jag pekar framåt mot hur Strindbergs ekonomikritik återkommer i den senare delen av författarskapet. Artikeln är därvidlag att betrakta som en begynnande hermeneutisk ansats snarare än en slutförd tolkning – en inbjudan till samtal snarare än en fastställd monolog.

För att förstå sättet på vilket Strindberg skriver in sig i diverse samhällsvetenskapliga diskurser måste det först sägas något om samhällsvetenskapens begreppsliga innebörd och historia. Låt oss därför börja med det rent definitionsmässiga. Samhällsvetenskaperna är ett paraplybegrepp – i likhet med kategorier som naturvetenskap och humaniora – innefattandes en större samling av mindre discipliner.7 I någon abstrakt idéhistorisk mening går det säkerligen att härleda ämnesinnehållet häri långt bak i tiden, men som utkristalliserade discipliner återfinns dessas begreppshistoriska och institutionella rötter huvudsakligen i modernitetens och disciplinformeringens 1800-tal.8 Dessa discipliner – däribland nationalekonomi, statsvetenskap och sociologi – kännetecknas av ett gemensamt intresse för att studera och beskriva just samhället, och ett gemensamt anspråk på att göra detta med vetenskapliga metoder och terminologier.9 Den grundläggande ansatsen är alltså empirisk snarare än normativ, och därigenom skiljs samhällsvetenskaperna åt från den politiska filosofin, vars historia i huvudsak snarare är präglad av normativa frågeställningar.10 Det går mycket riktigt att argumentera för att den förra verksamheten är ett slags modern avknoppning av den senare, det vill säga att det finns en historisk rörelse genom vilken den politisk-filosofiska traditionen utvecklas till distinkta samhällsvetenskaper. Ett sådant resonemang för till exempel sociologen och statsvetaren Seymour Martin Lipset i en antologi om sina ämnen:

Vad Lipset beskriver här är inte bara hur ett metodologiskt förfinande äger rum i studiet av politiken. I redogörelsen härbärgeras nämligen också den mer övergripande kunskapshistoriska processen varmed det metodologiska raffinerandet överhuvudtaget möjliggörs. Det handlar förstås om specialiseringen.12 I den politiska teoretikern Peter Wagners A History and Theory of the Social Sciences. Not All That is Solid Melts into Air (2001) diskuteras denna process och dess betydelse för utformandet av samhällsvetenskaperna på ett än mer explicit sätt än hos Lipset. Wagner beskriver hur ”the social sciences emerged from under the tutelage of philosophy and of history”, och att ”[t]hey gained an independent status and some recognition for their own claim to provide valid knowledge about, and useful orientation in, the contemporary world”.13 Sålunda är samhällsvetenskap faktiskt en otänkbar kategori utan framväxten av det som historikern Peter Burke kallar för ”[t]he age of territoriality”, det vill säga ett territorialiseringens tidevarv för kunskapens vidkommande.14

Om vi nu återgår till Strindberg så kan vi mot bakgrund av diskussionen ovan konstatera att samhällsvetenskaperna till stor del växer fram och institutionaliseras under hans levnad. Och det går honom inte heller omärkt förbi. För Strindberg blir dessa nya discipliner, trots att de alltså historiskt sett härrör ur specialisering, blott en del av ett större mångdisciplinärt, för att inte säga anti-disciplinärt sammanhang, i vilket Strindberg, med en av Isaiah Berlin och Archilochos inspirerad metaforik, försöker vara en räv (en generalist) i en igelkottens (specialistens) tidsålder.15 Denna strävan är, som jag har noterat annorstädes, ”en av Strindbergs starkaste konstanter”.16 ”[I]frågasättandet av den moderna ämneskategoriserande logiken löper som en röd tråd genom hela författarskapet”, liksom intresset för vetenskaperna i dess otaliga disciplinära skepnader.17 Låt oss därför titta närmare på Strindbergs samhällsvetenskapliga tänkande som en del av denna mångdisciplinära och diakrona helhet.

Med ”Om det allmänna missnöjet” övergår Strindberg, som Martin Kylhammar formulerar det i Maskin och idyll. Teknik och pastorala ideal hos Strindberg och Heidenstam (1985), ”från den konstnärliga gestaltningen till den politiska pamfletten”.18 Denna essä, som Strindberg på ett ställe omnämner som ”nyckeln till hela mitt författarskap”,19 är en normativ traktat med en utpräglat samhällskritisk tendens, varför det är just dess ideologiska och politisk-teoretiska aspekter som brukar framhållas i forskningen. I Sven-Gustaf Edqvists Samhällets fiende. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son (1961) läggs tonvikten på inflytandet från Jean-Jacques Rousseau och dennes civilisationskritik i en skrift som Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes (1755), och i Kylhammars ovan nämnda Maskin och idyll tolkas Strindbergs essä likaledes som ett uttryck för pastoral ideologi, det vill säga som ett idealiserande av naturen och ett avvisande av teknik och industri.20 Strindberg argumenterar nämligen för att samhället är ”en anordning som minst sagt kan kallas opp och ner vänd, och visar så många motsägelser att man knappast kan tro att det uppkommit på naturlig väg”.21

Den grundläggande samhälleliga problematik Strindberg identifierar är den moderna arbetsdelningen.22 Tidigt i framställningen slås det fast att ”[n]är varje människa tog en bit, en detalj för sig, blev hon utmärkt färdig i den detaljen, men krympling i alla andra, och vi äro duktiga specialister, från leksaksfabriksarbetaren i Nürnberg som tillbringar hela sitt liv med att måla rocken på tennsoldaten till den lärde filosofen som kan grekernas och romarnas filosofer på grundspråket men icke kan läsa Spencer därför att han ej lärt engelska; vi äro utmärkta i var sin detalj men äro dåliga samhällsmänniskor.”23 Här uppvisar Strindberg en utarbetad förståelse för arbetsdelningens implikationer, både vad gäller industriell produktion (”leksaksfabriksarbetaren i Nürnberg”) och vad gäller kunskapsproduktion (”den lärde filosofen”), och hans syn på utvecklingen härvidlag är otvetydigt negativ. Det handlar inte minst om att arbetsdelningen – som bland annat alltså leder till den redan omnämnda specialiseringen – också tycks leda till sammansättningen av klasser, och därmed till en samhällelig söndring som inte existerar i det förmodat jämlika jordbrukssamhället.24

Strindbergs teoretiserande i ”Om det allmänna missnöjet” består emellertid inte av något självständigt löst tyckande, som om det försiggick i ett idéhistoriskt vakuum. Vid sidan av det flitiga åberopandet av Rousseau – ”min oförgätlige vän”25 – föregår en lika intensiv dialog med representanter för de framväxande samhällsvetenskaperna. Nationalekonomiska och sociologiska auktoriteter apostroferas ideligen. Strindbergs idé om samhällsklassernas struktur presenteras till exempel med påståendet att ”[s]amhället indelar sig självt av naturen i två genomgående klasser: de oumbärliga och de umbärliga (de närande och de tärande)”,26 och detta sker med en hänvisning till fysiokraten François Quesnay, en av ekonomiämnets främsta teoretiker från tiden före dess institutionalisering:

Fysiokratismen, den teoribildning som Strindberg åberopar här ovan, växer fram under 1700-talet som en reaktion mot merkantilistiska och protektionistiska tendenser i det tidigmoderna Frankrike. Den grundar sig i en idé om att lagbundenheter inte bara återfinns i naturen utan också i samhället, och att den sociala ordningen därför bör harmoniera med den naturliga. En närliggande och minst lika betydelsefull premiss är idén om att jordbruket är oundgängligt för ekonomins produktivitet, det vill säga att välstånd är avhängigt en agrarkapitalistisk ordning, vilket föranleder ett förespråkande av frihandel vad gäller jordbruksprodukter.28

Med historikern Elizabeth Fox-Genovese kan man kalla fysiokratismen för ”the first modern school of economics”, men detta innebär inte att Quesnays senare ställning inom den nationalekonomiska disciplinen skulle vara stark.29 Redan på Strindbergs tid anses det fysiokratiska tankegodset vara inomdisciplinärt daterat. Då som nu är det Adam Smith – inte Quesnay – som framhålls som disciplinens historiska auktoritet par préférence. Det är Smith som brukar omnämnas som nationalekonomins fader, och som tillskrivs en fortsatt och förnyad aktualitet i läroböckerna, medan Quesnay på sin höjd förekommer som en idéhistoriskt intressant föregångare men utan livskraftiga forskningsbidrag.30 Strindbergs bedömning är en annan. Han dammar i stället av Quesnay och avfärdar Smiths invändningar mot denne. I någon mening skapar han sig härigenom en egen nationalekonomisk kanon, i direkt opposition mot den som har etablerats av specialisterna – eller igelkottarna, om man så vill. Det rör sig alltså om ett tämligen excentriskt vetenskapligt förhållningssätt hos Strindberg; han anför en alternativ auktoritet och bestrider den gängse.

Smith nämns bara på ett ställe i ”Om det allmänna missnöjet”, men kritiken mot honom går faktiskt att utläsa i essäns hela argumentation. Strindbergs huvudtema – arbetsdelningen och dess problem – är nämligen en spegling av ett av Smiths huvudteman – arbetsdelningen och dess förtjänster. Det är mycket riktigt arbetsdelningen som fungerar som den teoretiska grundvalen för An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations (1776), Smiths och hela den nationalekonomiska disciplinens magnum opus. Redan det första kapitlet i det första bandet av denna lärobyggnad över den industriella kapitalismen går under namnet ”Of the Division of Labour”.31 Här argumenterar Smith för att arbetsdelningen är den enskilt viktigaste faktorn bakom ekonomisk tillväxt.32 Tonvikten ligger alltså inte som hos Quesnay och fysiokraterna på någon särskild sektor i ekonomin, utan snarare på den bakomliggande process med vilken ”universal opulence” överhuvudtaget kan skapas.33 Ett klassiskt exempel som Smith lyfter fram i detta sammanhang är produktionen av nålar. Denna är illustrativ, menar han, för den specialisering och effektivisering som arbetsdelningen möjliggör:

Om arbetarna på fabriksgolvet skulle börja producera nålar var för sig så skulle alltså resultatet kraftigt försämras, enligt Smiths ekonomiska analys. Denna princip om arbetsdelningens produktiva potential är dock inte enbart applicerbar på det fysiska arbetet; även tänkandets utveckling följer enligt Smith det moderna samhällets uppdelande logik. Kunskapsproduktionen visar sig därmed ha en del gemensamt med den industriella produktionen:

Arbetsdelningen är ett empiriskt faktum, och så långt är Smith och Strindberg överens. Nålfabriken hos Smith och leksaksfabriken hos Strindberg illustrerar i grund och botten samma process. Men vad som däremot skiljer dem åt är värderingen av denna. Den normativa slutsatsen i The Wealth of Nations inverteras nämligen i ”Om det allmänna missnöjet”; Smiths bejakande inställning ersätts med Strindbergs avståndstagande. Ur arbetsdelningen är ”so many advantages […] derived” menar Smith, medan Strindberg hävdar att ”[v]i äro genom specialiseringen så angripna av andliga sjukdomar att vi ej förstå varann oaktat vi tala samma språk”.36 Det som Smith betraktar som en ekonomisk triumf tolkar Strindberg således som ett andligt förfall.37

Utöver den fysiokratiska indelningen av de oumbärliga och de umbärliga, eller de närande och de tärande, så delas samhället i ”Om det allmänna missnöjet” in i yrkeskategorier och professionstyper. Strindberg urskiljer tretton av arbetsdelningen alstrade grupper i samhället: ”försten”, ”ämbetsmannen”, ”läkaren”, ”köpmannen”, ”sjömannen”, ”hantverkaren”, ”fabrikanten”, ”arbetaren”, ”tjänstefolket”, ”kulturmänniskan företrädesvis/de lärde”, ”författaren”, ”artisten” och ”de urspårade”. Långa disparata redogörelser följer om deras ekonomiska och sociologiska funktioner – arbetaren beskrivs till exempel som ”den mest olyckliga av alla samhällets medlemmar”38 – men gemensamt för dem alla är oförmågan ”att överskåda det hela”.39 Om läkaren skriver till exempel Strindberg att ”säkert skulle samhället vinna litet mera på att få del av hans iakttagelser på samhällslivet och människan såsom samhällsmedlem än av hans lärda sjukdomsberättelser i facktidskriften”.40 Om sjömannen heter det likaledes att ”[h]an blir så specialist på sjön att landet för honom endast blir en hamn där det finns krogar eller i bästa fall en väntande hustru”, och att ”[h]an har tillochmed sitt eget språk fullt av tekniska termer som ännu mer söndrar honom från landets bebyggare”.41 Så blir arbetsdelningen ett hinder för samhällelig ordning och gemensam kommunikation.

Arbetsdelningen svarar därtill för en ”kunskapsförmågans inskränkning” enligt Strindberg, vilket än en gång går stick i stäv med Smiths betydligt mer positiva syn på saken.42 Smith menar att specialiseringen ”improves dexterity and saves time” som det hette i blockcitatet här ovan. Strindbergs motsvarande utsagor är desto dystrare:

För Strindberg är igelkottens uppgång och rävens fall ingen trivial sak. Det är en stor olycka att ”den lärde blivit en krympling”, och att ”vetenskaperit har blivit en kult av det onyttiga”. Samtidigt visar han här också förståelse för att det förr ”visserligen icke [funnos] så mycket böcker som nu”, och därmed att den kunskapshistoriska utvecklingen är fullt begriplig. För hur ska rävarna kunna överleva när kunskapens expansion aldrig upphör? Strindberg tar i detta sammanhang upp den brittiske 1800-talshistorikern Henry Thomas Buckle: ”Buckle är ett exempel på den moderna vetenskapsmannens försök att vara specialist i allt; han stupade också på försöket och lämnade ett otillfredsställande fragment”.44 Utan att nämna den vid namn anmärker Strindberg här på Buckles History of Civilization in England (1857–1861), ett synnerligen ambitiöst men likväl ofullbordat verk som syftar till att ge en heltäckande civilisatorisk historieskrivning baserad på kausala, närmast deterministiska principer.45 Buckles tidiga död, och misslyckandet med det enorma bokprojektet, läser Strindberg som en illustration av det utsiktslösa i att aspirera på att vara en räv i det moderna samhället. I ”Om det allmänna missnöjet” visar han alltså själv insikt i den problematik som specialiseringen medför. Förtvivlat fortsätter han ändå under resten av sitt liv att i likhet med Buckle försöka ”vara specialist i allt”.

”Om det allmänna missnöjet” är alltså inte bara en rousseauansk kulturkritik, såsom den ofta brukar beskrivas. Dess premisser är i lika hög grad rotade i en samhällsvetenskaplig diskussion om arbetsdelningen. Strindbergs problemlösning är visserligen rousseauanskt inspirerad, men detta är inte den enda diskurs han ingår i. Redan första gången Rousseau nämns – när Strindberg talar om varifrån han har hämtat sina ”botemedel” mot det andliga förfallet – så är det ”sådana män som Rousseau, Spencer, Mill” som framhålls.46 Rousseau åberopas alltså inte på egen hand. Han ingår i stället i ett större sammanhang av lärda auktoriteter, med bland andra Herbert Spencer och John Stuart Mill, och givetvis även de tidigare diskuterade Quesnay och Smith. I en mer underförstådd bemärkelse skriver Strindberg också in sig själv i detta sällskap, och därigenom legitimerar han det egna samhällsvetenskapliga bidragets värde. Det är emellertid ett värde som samhällsvetenskapernas igelkottar inte sällan ser igenom och ifrågasätter. Så skriver till exempel den danske nationalekonomen Aleksis Petersen-Studnitz i en recensionsartikel i Nationaløkonomisk Tidsskrift att Strindbergs resonemang är präglade av överdrifter och självmotsägelser.47

Strindbergs samhällsvetenskapliga engagemang slutar emellertid inte med ”Om det allmänna missnöjet”. Den numera agrarsocialistiske Strindberg börjar i stället planera ett stort projekt som han hoppas ska ”rädda mig från Skönlitteraturen”, och vars syfte är ”att beskrifva Europas Bonde”.48 Det är mot detta projekt – de planerade ”Studier öfver Europas bondestånd”49 – som vi nu vänder oss.

I ett brev till Albert Bonnier, skrivet på hösten 1884 efter utgivningen av ”Om det allmänna missnöjet”, skisserar Strindberg sina nyfunna samhällsvetenskapliga planer. Han vill nu gå från teori till empiri, och genom handfasta expeditioner studera det bondeliv som han diskuterar på ett abstrakt avstånd i essän dessförinnan:

Bakom denna omfattande förteckning skymtas en ambition att komplettera skrivbordsprodukten ”Om det allmänna missnöjet” med riktiga fältstudier. På ett sociologiskt och antropologiskt vis ämnar Strindberg således skildra den jordbrukande klassen i vad han kallar ”De Hvitas Verdsdel”. Med i planerna på länder att besöka och utforska är Grekland, Italien, Frankrike, Tyskland, England och Irland.51 Men det storslagna projektet bär emellertid inte frukt. Bara en av delstudierna realiseras, det vill säga den om det franska bondelivet. Låt oss titta närmare på denna.

Bland franska bönder blir till åren 1885 och 1886, men ges ut i bokform först 1889.52 Den består av två huvudsakliga avsnitt; i det ena beskriver Strindberg tillvaron i Grez-sur-Loing, byn strax utanför Paris där han periodvis uppehåller sig, och i det andra redogör han för en längre resa till olika platser på den franska landsbygden tillsammans med den unge studenten Gustaf Steffen, han som så småningom ska förevigas på ett synnerligen pejorativt sätt som Schilf i ”Hjärnornas kamp” i Vivisektioner (1887).53 Utöver dessa två avsnitt återfinns också en inledning och en sammanfattande teoretisk reflektion. Om huvudtemat i ”Om det allmänna missnöjet” var arbetsdelningens generella problematik så är Bland franska bönder ett slags fördjupning vad gäller en av dess specifika implikationer, nämligen den politiska och ekonomiska konflikten mellan stad och land.54 Detta aktualiseras redan i förordet, då berättarjaget befinner sig i Paris och börjar samtala med ”en gammal man i grått skägg” som lägger ut texten om stadens förkastlighet:55

Den gamle mannens anti-urbana utläggningar anger tonen för hela Bland franska bönder. Dess ekonomiska analys är blott en förlängning av den som förekommer i ”Om det allmänna missnöjet”, där det heter att ”[s]taden suger ut landet; den tar bara emot, men ger dåligt igen”.57 Tanken är alltjämt att ”[s]taden är en parasit, som lever på samhällsmedlemmarna, den är styrande och tärande, i sig själv improduktiv, och förtjänar inte bättre öde än att brännas upp, så som kommunarderna velat”, som Gunnar Brandell formulerar det i sin lilla bok På Strindbergs vägar genom Frankrike (1949).58 Sålunda är Strindbergs fysiokratism också en radikalism, en vilja att i likhet med Karl Marx inte bara studera, utan också förändra det rådande samhällets sociala och ekonomiska grundvalar.59 Även i Bland franska bönder menar han att den artificiella staden måste lämnas därhän, och det naturliga bondelivet återerövras:

I denna passage om stadslivets patologier förebådar Strindberg faktiskt innehållet i ett flertal av sociologins klassiker. Att staden kan utgöra en grogrund för alienation är nämligen en grundbult hos såväl Ferdinand Tönnies i Gemeinschaft und Gesellschaft (1887) som hos Georg Simmel i ”Die Großstädte und das Geistesleben” (1903), och att självmordets orsaker i första hand är sociala snarare än individuella ska så småningom bli Émile Durkheims stora insikt i Le Suicide (1897).61 I vissa avseenden är Strindberg alltså något av en sociologisk föregångare. Bland franska bönder pekar emellertid inte bara framåt, utan är likaledes förankrad i traditionen bakåt. I ”August Strindberg. Författaren som sociolog” (2015) tar sociologen Richard Swedberg fasta på just Strindbergs förtrogenhet med den samhällsvetenskapliga forskningslitteraturen:

Denna beläsenhet tar Strindberg tillvara på i Bland franska bönder. Den ovannämnde Spencer – som bland annat skriver Principles of Sociology (1874–1896) och är en av sociologiämnets tidiga portalfigurer under 1800-talet, men som av förklarliga skäl framför allt är känd idag för sitt socialdarwinistiska tänkande – går Strindberg i kritisk dialog med i sina summerande slutsatser.63 ”Om utveckling, enligt Spencer, skulle vara rörelse från homogent till heterogent, så måste det nuvarande europeiska samhället vara särdeles utvecklat”,64 stipulerar Strindberg retoriskt, varpå han problematiserar Spencers syn på saken:

Så undergräver Strindberg den utvecklingstanke som Spencer formulerar, eftersom ”[d]et hela går framåt, men individerna slitas itu”. Det moderna samhället, menar Strindberg, präglas av söndring, splittring, konflikt – inte av den individuella tillfredsställelse som man skulle kunna förvänta sig att välståndet och urbaniseringen skulle medföra. Spencers idé om att ”[e]volution can end only in the establishment of the greatest perfection and the most complete happiness” är inte sammanhängande för den Strindberg som menar att ”begreppen utveckling och lycka icke sammanfalla”.66 Den förres framsteg är den senares förfall.

Bland franska bönder är som så många andra av Strindbergs texter svår att genrebestämma.67 Den ingår, skulle man kunna säga, i det som Per Stounbjerg i Uro og urenhed. Studier i Strindbergs selvbiografiske prosa (2005) kallar för den orena skriften hos Strindberg.68 Enligt Stounbjerg präglas nämligen stora delar av Strindbergs författarskap av en överskridandets estetik, det vill säga ”en despekt for dominerende litterære og kulturelle smagsregimer og grænsedragninger”.69 Till denna ”despekt” hör också det ”[m]angefoldet af diskurser” som genomsyrar Strindbergs texter, vilket inte minst gäller Bland franska bönder.70 Här har nämligen Strindberg sociologiska anspråk, som vi redan har varit inne på, men boken är likväl genomförd som en reseskildring i reportageform, och erinrar därför i det metodologiska hänseendet i lika hög grad om journalistik, antropologi och etnografi. Strindberg tycks likaså ha svårt att bestämma sig kring de vetenskapliga pretentionernas vara eller icke-vara. I ett uteslutet förord kan han till exempel påstå att Bland franska bönder ”göra icke anspråk på vetenskaplighet”, och att hans funktion som författare ”inskränker sig till tidningskorrespondentens blygsammare roll”.71 Samtidigt lyder detta verk i allt väsentligt under naturalismens idealiserande av den vetenskapliga precisionen, vilket märks av både i språket – till exempel i talet om en ”autopsi på verkligheten”72 – och i den till vetenskapen närliggande kompositionen.

Denna estetiska komplexitet, med en mångfald av narrativa strategier, bidrar till att Bland franska bönder ”allows for a fascinating and contrarian reading of European modernity, and gives unexpected insights into emergent literary modernism”, för att citera Anna Westerståhl Stenport i Locating August Strindberg’s Prose. Modernism, Transnationalism, and Setting (2010).73 Därtill, menar jag, är textens ambivalens i sig ett uttryck för Strindbergs motvilja mot specialiseringen. I ett brev till den blivande medresenären Steffen likställer han att skriva vetenskapligt med att skriva ”tjockskalligt”: ”Ni vet att jag har skrifvit vetenskapligt, men det kunde ingen läsa. Stil, färg, allt går förloradt när jag skall skrifva så. Det blir torrt som snus och osammanhängande. Läsaren skall bättre få fram bilden af mina impressions än af falska generaliseringar, ty vetensk. är generalisering och alltså falskt”.74 Det är mot bakgrund av sådana estetiska invändningar mot igelkottarna som Strindbergs förmenta avsaknad av vetenskapliga ambitioner i detta sammanhang ska förstås. Sanningsanspråken är nämligen på intet sätt frånvarande i Bland franska bönder bara för att den bär undertiteln ”Subjektiva reseskildringar”.75 Den grundläggande ansatsen, som Strindberg förvisso avviker från vid några tillfällen, är som bekant ”att studera bönder”, vilket han gör bland annat ”genom tillförlitliga böcker, personliga meddelanden och erfarenheter”.76 Vad han däremot vägrar är att genomföra studiet som en igelkott, det vill säga med ett specialiserat språk som omöjliggör arbetets avsikt ”att hållas mycket populärt så att det kan uppfylla sitt ändamål eller bli läst”, som han skriver i ett brev till Carl Snoilsky angående finansieringen därav.77 Brevet till Snoilsky handlar faktiskt inte bara om den franska resan, utan om hela det övergripande projektet om den agrara klassen i Europa, och här synliggör Strindberg projektets mångdisciplinära, och inte uteslutande sociologisk-antropologiska karaktär, eftersom han talar om hur han kommer kunna få användning av sina redan inhämtade kunskaper om ”landtbruksteori, botanik, kemi, geologi, zoologi”.78 Även samhällsvetaren Strindberg vill alltså inta en position som räv.

Låt oss till sist säga några ord om den reskamrat som Strindberg har med sig i den andra avdelningen i Bland franska bönder. Gustaf Steffen är vid det här laget bara i tjugoårsåldern och agerar assistent på resan, efter att ha kommit i kontakt med Strindberg brevledes.79 Deras relation blir inte långvarig, utan avbryts på grund av att Strindberg under och efter resan anklagar Steffen för stöld.80 Vad som är av intresse i det kunskapshistoriska perspektivet är emellertid inte denna personliga konflikt, utan i stället vad som händer med Steffen senare i livet. Inte ens två decennier efter att ha förekommit som det unga ”resebiträdet”81 i Bland franska bönder ska han nämligen komma att bli Sveriges första professor i sociologi.82 Professuren han erhåller vid Göteborgs universitet år 1903 är dock delad mellan sociologi och nationalekonomi. Inrättandet av den första renodlade sociologiska professuren – när man alltså inte längre gör gemensam sak med andra discipliner – dröjer nästan ytterligare ett halvt sekel, då Torgny T:son Segerstedt tillträder sin kända post.83 Det finns således ”en problematisk diskontinuitet” i den svenska sociologins historia, vilket idéhistorikern Per Wisselgren har påpekat.84 Wisselgren tar fasta på den gängse uppfattningen att ”sociologin i Sverige i allt väsentligt är en efterkrigsprodukt”, och hur denna uppfattning förhåller sig till det faktum ”att den förste ämnesföreträdaren i Sverige hette Gustaf Steffen, inte Torgny Segerstedt”.85 Även om den steffenska sociologins arvtagare är få, och disciplinens svenska skepnad etableras på allvar först med Segerstedt, så bör linjen bakåt mot Steffen inte negligeras, menar Wisselgren.86 Sociologen Ingalill Eriksson formulerar denna poäng ännu mer distinkt. Hon menar att Steffen hör till ”[d]en svenska sociologins dolda historia [min kursivering]”, och talar likaså om det historiografiska ”osynliggörandet av den första pionjärtiden inom svensk sociologi”.87

Oavsett hur medvetet eller omedvetet detta osynliggörande har varit så kan man med Wisselgren och Eriksson konstatera att Steffen de facto är en sociologisk pionjär i Sverige, och att han dessutom hör till samma generation som disciplinens internationellt sett största namn – däribland Durkheim, Simmel och Max Weber. Kvaliteten på Steffens sociologiska gärning går säkerligen att diskutera – måhända finns det goda skäl till att hans inomdisciplinära kanoniska ställning är så svag jämfört med såväl de ovan nämnda generationskamraternas som med Segerstedts – men man kan inte ta ifrån honom att ett verk som Sociologi. En allmän samhällslära (1910–1911) är det första av sitt slag på det svenska språket. Här teoretiserar Steffen utförligt kring den nya disciplinens epistemologiska grundvalar. ”Sociologiens föremål”, slår han fast, ”måste vara någon del av värkligheten, som ingen annan vetenskap har till speciell och huvudsaklig uppgift att utforska.”88 Denna del av verkligheten är det sociala, och det är med detta begrepp som han positionerar den egna disciplinen gentemot de övriga vetenskaperna:

Steffens yrkesmässiga och intellektuella utveckling, som leder honom mot den sociologiska disciplinens etablering i Sverige – och likafullt mot dess epistemologiska legitimering i förhållande till andra discipliner, som här ovan – är synnerligen intressant i detta sammanhang, och berikar, menar jag, förståelsen av Bland franska bönder. Tidigare kunde vi se hur detta verk innehållsmässigt förebådar ett antal sociologiska klassiker, men episoden med Steffen visar att verket är förebådande även i det institutionella avseendet. Så blir Steffens assistentroll på Strindbergs resa en praktikplats på den bana som slutligen för honom till professuren.

I såväl ”Om det allmänna missnöjet” som Bland franska bönder kunde vi se prov på den samhällskritiske Strindbergs föresats att förändra sin tids sociala och ekonomiska ordning till förmån för en anti-urban agrarsocialism. I bägge verken kunde vi på så sätt utläsa en ekonomikritik hos Strindberg, en anarkistisk benägenhet att omkullkasta ekonomin såsom den för närvarande är organiserad. Det rör sig emellertid inte om en sådan romantisk ekonomikritik som Anders Mortensen skriver om i bland annat ”Diktens värde versus penningens. Om en ekonomikritisk strömning i romantisk och modernistisk diktning” (2006). Den senare sorten handlar nämligen om ”en särskild föreställning om poetiskt värde, om ett konstens och skönhetens artegna värdesystem, som konkurrerar med ekonomins värdesystem”, medan Strindbergs ekonomikritik i de ovan anförda exemplen bygger på att ett ekonomiskt värdesystem (det industriellt urbana) måste ersättas av ett annat (det agrart socialistiska).90 Strindberg delar inte den av romantiken präglade föreställningen om ”diktens särskilda och autonoma värde” som Mortensen talar om; tvärtom menar han vid denna tid ”att skönlitteratur är idealik”.91 Vad han däremot delar med den romantiska ekonomikritiken är avfärdandet av det tänkesätt och den akademiska disciplin med vilken det rådande ekonomiska värdesystemet legitimeras – nationalekonomin.92

Den bästa inblicken i Strindbergs underminerande av nationalekonomin får man varken i ”Om det allmänna missnöjet” eller Bland franska bönder, utan i den politiska stridsskriften ”August Strindbergs Lilla Katekes För Underklassen”. Här är nämligen samhällskritiken så agiterande och revolutionär som den bara kan bli, vilket innebär att dess angrepp på nationalekonomin är mer explicit formulerad än på något annat ställe i författarskapet.93 I katekesform skriver Strindberg på ett tämligen manikeiskt vis om hur samhället är ”[e]n samlevnadsform som utvecklat sig under inverkan av överklassens syfte att hålla underklassen under sig”.94 Utifrån detta axiom utvecklar han en radikal kritik av den rådande ordningen – precis som i ”Om det allmänna missnöjet” och Bland franska bönder – vars beståndsdelar sägs vara just överklassen och underklassen, eller ”[d]e nyttiga och de onyttiga”, som han skriver med ett lika delar socialistiskt och fysiokratiskt inspirerat språkbruk.95 Överklassen är enligt Strindberg ”[d]e tärande, de styrande” och underklassen ”[d]e närande, de styrda”.96 Efter att ha antagit detta dualistiska sakförhållande övergår han till att på ett ideologikritiskt sätt analysera de medel som överklassen använder sig av för att förtrycka underklassen. Det handlar om religion, politik, lag, vetenskap, konst och moral, vilka tillsammans konstituerar vad man inom den marxistiska idétraditionen kanske skulle kalla ideologisk överbyggnad.97 ”Alla dessa saker”, skriver nämligen Strindberg, ”hava utvecklat sig av mer eller mindre artificiella behov, men i det hela under överklassens kontroll och i syfte att gagna och stadfästa dess makt.”98 Med ett sådant synsätt blir lagarna blott ”[ö]verklassens uppfinning att på så kallad laglig väg hålla underklassen under sig”, och moralen likaså ”[e]n rättskänsla som av överklassen disciplinerats i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt”.99 Det finns således ingen autonomi i de religiösa, politiska, juridiska, vetenskapliga, konstnärliga och moraliska uttrycken. De är alla avhängiga överklassen och dess förtryckande praktiker.100

Mot bakgrund av en sådan politisk analys är det föga förvånande att inte heller den nationalekonomiska disciplinen är skonad från granskning i ”Lilla Katekesen För Underklassen”. Den kommer på tal jämte filosofi, historia, estetik och naturvetenskap i ett avsnitt där Strindberg argumenterar för att vetenskapens väsen inte är den kunskapsproduktion som självbilden förtäljer om, utan snarare en mycket simplare och mer propagandistisk ideologiproduktion. Filosofi beskriver han till exempel som ”[e]tt sökande efter sanningen”, men med det väsentliga förbehållet att ”överklassen betalar filosoferna för att de endast skola upptäcka behagliga sanningar”.101 Historia beskriver han på ett motsvarande sätt som ”[b]erättelsen om det förflutna, försåvitt det framställes i en för överklassen förmånlig dager”.102 Det är emellertid ekonomiämnet som han ägnar mest utrymme åt att sabla ned, och det är dessutom med den ekonomikritiska diskussionen som avsnittet om vetenskaperna inleds. Det torde bero på att nationalekonomin, enligt Strindberg och otaliga andra ekonomikritiker, är den primära disciplin med vilken det kapitalistiska samhällets falska epistemologiska grundvalar konstrueras.103 ”Vad är ekonomi?”, frågar han sig först retoriskt. Svaret: ”En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete”.104 Med denna kärnfulla sentens sammanfattar Strindberg sin fysiokratisk-socialistiska samhällssyns ekonomikritiska implikationer. Den nationalekonomiska disciplinens existensberättigande och vetenskapliga värde är obefintligt, menar han, eftersom ”[e]konomisterna av överklassen säga nog att kapital är samlat arbete, men de akta sig väl för att säga vems arbete som är samlat”.105 I stället för att säga sanningen om samhällsekonomin – det vill säga att kapital förutsätter arbete, varför ”[a]raben i öknen som hittar en påse guld svälter ihjäl”106 – så ägnar sig ekonomerna åt lögner om att det är kapitalisten, inte arbetaren, som är motorn i ekonomin. Nationalekonomin blir på så sätt ett slags kontraindikator för Strindberg; dess försanthållanden står i direkt motsats till den egentliga sanningen.

Den bristande vetenskapligheten i nationalekonomin återkommer Strindberg till på flera andra ställen. I artikeln ”Tag och Läs!” (1884), som består av en rekommenderande litteraturförteckning, talar han till exempel om den franske socialisten Benoît Malons La question sociale (1876) som ”[d]räper hela den gamla s.k. vetenskapliga national-ekonomien”.107 Malons ekonomikritiska bok åskådliggör alltså nationalekonomins så kallade vetenskaplighet, menar Strindberg, och därmed hur disciplinens anspråk saknar förankring i verkligheten. Sådana tankefigurer går igen även hos den sene Strindberg. Även i detta hänseende finns det alltså en kontinuitet i författarskapet – helt i linje med konstanten som föreligger vad gäller det mångdisciplinära vetenskapliga engagemanget. Ekonomikritiken försvinner således inte bara för att författarskapet går in i nya skeden. Det är till exempel ingen slump att den samtid han så våldsamt angriper i den satiriska romanen Svarta fanor (1907) karakteriseras som ”en praktisk nationalekonomisk tid”.108 Inte heller är det någon nyck när han i En blå bok talar om hur hedningarna, vilka ”man [kan] tratta i vad helst som är falskt”, också har blivit lurade att tro på ”nationalekonomiens misstag”, eller när han så sent som 1910 skriver i en artikel att han inte bekänner sig ”till någon nationalekonomisk sekt, då varje teori hastigt måste böja av för verkliga förhållandens växlande vindkast [min kursivering]”.109 Det rör sig tvärtom bara om variationer på samma ekonomikritiska tema som i ”Lilla Katekesen För Underklassen”. Strindbergs samhällsvetenskapliga stämma är intakt. Allt går igen.110