Ett omoget, förkylt, dumt eller dövt barn?

Den privata livssfärens och den medicinska sfärens diagnos

Abstract

En slutgiltig diagnos är i allmänhet resultatet av en längre tids "försöksdiagnoser". Många föräldrar till döva eller hörselskadade barn beskriver hur de in­ledningsvis trott att deras barn varit omoget, förkylt, kanske "lite efter". Denna tolkningsprocess där olika förklaringar föreslås, revideras och förkastas, är re­sultatet av gemensamma sociala konstruktioner. I detta konstruktionsarbete är anhöriga, vänner men även medicinsk personal involverad. I efterhand rik tar föräldrar kritik mot den medicinska personalen för att deras barn inte blivit diagnosticerade tidigare. Denna kritik kan tolkas på flera sätt. Forskare har, genom olika modeller, betonat egenvärdet i s k atrocitystories. En annan möjlig tolkning är emeller­tid att kritiken härstammar från en förväntan som kom­mit på skam: förväntningar på den biomedicinska kompetensen att diagnosticera.

Malin Åkerström är docent vid sociologiska insti­tutionen, Lunds lasarett.