Det motstridiga skyddet

– en kritisk diskussion av den rättsliga relationen mellan staten och barnet i den låsta tvångsvården

Abstract

Den sociala barnavården är grundad på motstridiga intressen både i Sverige och internationellt. Med rötter i fattigvårdslagstiftningen kom den initialt, i början av 1900-talet, att handla om samhällets intresse att skydda sig från vanartiga barn med oönskat beteende, och från barn som inte ännu ansågs vara problematiska men som genom bristande uppfostran riskerade att hota den rådande samhällsordningen (Lundström, 1993; Stang-Dahl, 1978). Med välfärdsstatens framväxt kom dock synen på fattigdom att ses som en social problematik som samhället med gemensamma krafter kunde få bukt med. Som ett resultat har den sociala barnavården centraliserats kring relationen mellan den enskilda familjen och staten. Fokus har legat på barnets utsatthet genom en kombination av frivillighet, dialog, kontroll och i sista hand tvång (Enell m.fl., 2018). Under senare tid har dock en alternativ och mer barncentrerad modell växt fram med grund i barnkonventionen som betonar barnets egen relation till staten (Gilbert m.fl., 2011). Genom att betona barnet som rättighetsbärare är det ett synsätt som utmanar den traditionella relationen mellan barnet och staten som inbegriper statens skyldighet att skydda barn som riskerar att fara illa. Denna utveckling har introducerat en ny motsättning mellan statens skyldighet att skydda barn genom sociala interventioner och kravet att respektera barn som autonoma subjekt och rättighetsbärare. Barn inom den sociala barnavården ska inte längre ses som objekt i behov av skydd, utan som subjekt vars röster inte bara ska bli hörda utan också lyssnade på, vars integritet ska respekteras och vars åsikter ska ges utrymme att påverka beslut som berör dem.