How do local guidelines delimit the municipal responsibility to meet the needs of older people?
DOI:
https://doi.org/10.3384/SVT.2021.28.3.4262Abstract
According to the Social Services Act (SSA), the municipality is ultimately responsible for ensuring that persons staying within its boundaries receive the services they need in order to be assured of a reasonable standard of living. Although municipal guidelines are acknowledged as decisive for how welfare services are implemented at the local level, there are few studies on how these documents are designed. The aim of this article is to show how the municipal responsibility to meet individual needs is circumscribed in guidelines for need assessment in elder care. The purpose is to increase understanding of the possibilities for care managers to meet individual needs while following local guidelines – and to provide a basis for discussions about the governance of Swedish eldercare. The paper applies the theory of framing in the analysis of guidelines in 51 strategically chosen municipalities and maps the frequency of guidelines.
According to the analysis, local guidelines frame the municipal responsibility as having to provide certain services rather than having to meet individual needs. Designation of a limited range of services is legitimized by SSA being a frame law, leaving discretion for local variations. Limitations of responsibility are also legitimized by accurate, and inaccurate, references to case law and by shifting responsibility for meeting needs onto relatives, which is legally questionable. In 2019, 274 of Sweden’s 290 municipalities had guidelines for needs assessment in eldercare. If applied, guidelines risk having a negative impact on legal security as they establish a normative assessment standard which is difficult to combine with individual need assessment. Furthermore, by having to follow both SSA and local guidelines, which are often contradictory, the hands of the care managers
References
Andersson, K. (2004) Det gäller att hushålla med kommunens resurser.Biståndsbedömares syn på äldres sociala behov. Socialvetenskaplig tidskrift, 11(3–49): 275–292.
Bergmark, Å., Parker, M.G. & Thorslund, M. (2000) Priorities in care and services for elderly people. A path without guidelines? Journal of Medical Ethics, 26: 312–318.
Blomberg, S. & Pettersson, J. (2011) När en ny organisationsmodell blir vardag. Spridningen av specialiserad biståndshandläggning inom den kommunala äldreomsorgen och vad som hände sedan. Socionomens forskningssupplement, 29(1): 20–32.
Dunér, A. (2018) Equal or individual treatment. Contesting storylines in needs assessment conversations within Swedish eldercare. European Journal of Social Work, 21(4): 546–558.
Dunér, A. & Nordström, M. (2003) Dilemman i biståndsbedömarnas Yrkesutövning. FoU i Väst, Rapport 1:2003. Göteborg: Göteborgsregionens kommunalförbund.
Entman, R.M. (1993) Framing. Toward clarification of a fractured paradigm. Journal of Communication, 43(3): 51–58.
Erlandsson, S. (2018) Individuella bedömningar eller standardiserade insatser? Kommunala riktlinjers roll i biståndshandläggares arbete. I: H. Jönson & M. Szebehely (red.) Äldreomsorger i Sverige. Lokala variationer och generella trender, 43–58. Falkenberg: Gleerups.
van Hulst, M. & Yanow, D. (2016) From policy “frames” to “framing”. Theorizing a more dynamic, political approach. American Review of Public Administration, 46(1): 92–112.
Jensen, P.H. & Lolle, H. (2013) The fragmented welfare state. Explaining local variations in service for older people. Journal of Social Policy, 42(2): 349–370.
Jönson, H. & Taghizadeh Larsson, A. (2009) The exclusion of older people in disability activism and policies. A case of inadvertent ageism? Journal of Aging Studies, 23(1): 69–77.
Lipsky, M. (2010) Street-level bureaucracy. Dilemmas of the individual in public services. New York: The Free press.
Mason, J. (2002) Qualitative researching. 2 uppl. Trowbridge: Cromwell Press Limited.
Nilsson, J. (2016) Med makt följer ansvar. Socialtjänstens myndighetsutövning inom LSS och hemtjänst. Rapportserie IVO 2016-30. Stockholm:
Inspektionen för vård och omsorg. [https://www.ivo.se/globalassets/dokument/publicerat/rapporter/rapporter-2016/med-makt-foljer-ansvar-rapport.pdf Hämtat: 2019-03-16].
Norman, E. & Schön, P. (2005) Biståndshandläggare. Ett (o)möjligt uppdrag. Rapport 2005:4. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum.
Olaison, A., Torres, S. & Forssell, E. (2018) Professional discretion and length of work experience. What findings from focus groups with care managers in elder care suggest. Journal of Social Work Practice, 32(2): 153–167.
Proposition 1979/80:1. Om socialtjänsten. Stockholm: Regeringen.
Proposition 2000/01:80. Ny socialtjänstlag m.m. Stockholm: Regeringen.
Proposition 2005/06:115. Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre. Stockholm: Regeringen.
Proposition 2008/09:82. Stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående. Stockholm: Regeringen.
Rauch, D. (2007) Central versus local service regulation. Accounting for diverging old-age care developments in Sweden and Denmark, 1980– 2000. Social Policy & Administration, 42(3): 267–287.
Sandkjær Hanssen, G. & Helgesen, M.K. (2011) Multi-level governance in Norway. Universalism in elderly and mental health care services. International Journal of Sociology and Social Policy, 31(3): 160–172.
SFS 1987:230 Äktenskapsbalk. Stockholm: Justitiedepartementet.
SFS 2001:453 Socialtjänstlag. Stockholm: Socialdepartementet.
SFS 2017:725 Kommunallag. Stockholm: Finansdepartementet.
SFS 2017:900 Förvaltningslag. Stockholm: Justitiedepartementet.
Siverskog, A. & Jönson, H. (2020) Vart är äldreomsorgen på väg? Argument för och emot förenklad biståndshandläggning. Socialvetenskaplig tidskrift, 27(1): 91–110.
Socialdepartementet (2017) Kommittédirektiv. Översyn av socialtjänstlagen. Direktiv 2017:39.
Socialstyrelsen (2003) Ekonomisk prövning av rätten till äldre- och handikappomsorg. Artikelnr: 2003-109-18.
Socialstyrelsen (2020) Dagverksamhet för personer med demenssjukdom. En vägledning. Artikelnr: 2020-6-6797.
SOU 2017:21 (2017) Läs mig! Nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre personer. Stockholm: Socialdepartementet.
SOU 2020:47 (2020) Hållbar socialtjänst. En ny socialtjänstlag. Stockholm: Socialdepartementet.
Statistiska centralbyrån (2019) Folkmängden i Sveriges kommuner 1950–2018 enligt indelning 1 januari 2019. [https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/ befolkningens- sammansattning/befolkningsstatistik /#_Tabellerochdiagram Hämtat: 2019-05-29].
Sveriges Kommuner och Landsting (2016) Kommungruppsindelning 2017.Omarbetning av Sveriges kommuner och Landstings kommungruppsindelning. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting.[https://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7585-455-7.pdf?issuusl=ignore Hämtat: 2019-03-16].
Szebehely, M. & Meagher, G. (2018) Nordic eldercare. Weak universalism becoming weaker? Journal of European Social Policy, 28(3): 294–308.
Szebehely, M. & Trydegård, G-B. (2007) Omsorgstjänster för äldre och Funktionshindrade. Skilda villkor, skilda trender? Socialvetenskaplig tidskrift, (2–3): 197–219.
Szebehely, M. & Trydegård, G-B. (2014) Hur mycket självbestämmande ryms det i skälig levnadsnivå? Socialtjänstlagens visioner och äldreomsorgens realiteter. I: U. Petterson (red.) Tre decennier med socialtjänstlagen. Utopi, vision, verklighet, 103–126. Malmö: Gleerups.
Szebehely, M. & Trydegård, G-B. (2018) Generell välfärd och lokalt självstyre. Ett dilemma i den svenska äldreomsorgen? I: H. Jönson & M. Szebehely (red.) Äldreomsorger i Sverige. Lokala variationer och generella trender, 21–42. Falkenberg: Gleerups.
Downloads
Published
How to Cite
Issue
Section
License
Copyright (c) 2022 Socialvetenskaplig tidskrift

This work is licensed under a Creative Commons Attribution 4.0 International License.

