Bidrag till Sparlösainskriftens tolkning
DOI:
https://doi.org/10.66449/fornvn.v121i2.64005Nyckelord:
runes, Sparlösa stone, memorial, narrative structure, Iron Age, Viking Age, RagnarökAbstract
The Sparlösa inscription probably dates to c. 800 AD. In the first part, æirikis sunr has been understood as ‘Erik’s son’, but it makes more sense to interpret it as ‘the king’s son’, with æirikir meaning: ‘sole ruler’, i.e. ‘king’. The initial letter ᴀ is followed by a punctuation mark, which probably indicates it to be read twice, firstly as the name of the rune: ar ‘good year, good harvest’ and secondly as the first letter of the name Æiuls, a form of Æiwisl. The sentence should accordingly be interpreted: ‘Ävisel, the king’s son, gave good harvest. Alrik [also] gave.’ Since it is stated that Alrik had the runes carved for Ävisel, the conclusion is that Alrik was the king. Thus, the Sparlösa stone was erected by a father for his deceased son, just as the Rök stone. The byname of Alrik, written lubu and lu--ʀ, probably was lyᵬ(i)r < *luᵬjar, nomen agentis to Old Norse lyfja ‘heal by magic’. Later in the inscription, Alrik is also called frøyr ‘lord’ and faðir ‘father’. Towards the end, there is half a stanza in fornyrðislag, which here is interpreted as: Sægs nu frøyi/þat sigmærr hæiti/magur æirikis,/mæginjaru þunna ‘It is now said to the lord that famous for victories the king’s son should be called in the great battle of dins’. This probably means that although Ävisel is dead, the king is comforted by the prospect that his son will, as being famous for victories, fight with the einherjar at the din of weapons of the last great battle at Ragnarök. Again, this has a parallel in the Rök inscription.
Referenser
Birkmann, T., 1995. Von Ågedal bis Malt: Die skandinavischen Runeninschriften vom Ende des 5. bis Ende des 9. Jahrhunderts. Berlin/New York.
Bjorvand, H. & Lindeman, F. O., 2019. Våre arveord: Etymologisk ordbok. 3 utg. Oslo.
Boutkan, D., 1995. The Germanic ‘Auslautgesetze’. Amsterdam/Atlanta.
Düwel, K. & Nedoma, R., 2023. Runenkunde. 5. Aufl. Berlin.
Elmevik, L., 1982. Fisl. einherjar ’krigare i Valhall’ och några andra fornnord: Sammansättningar med ein-. Saga och sed 1982:75–84.
Faarlund, J. T., 2004. The syntax of Old Norse: With a survey of the inflectional morphology and a complete bibliography. Oxford.
Fridell, S., 2023. Æiwisl och Roðwisl. Namn och bygd 111:167–170.
Friesen, O. von, 1940. Sparlösastenen: Runstenen vid Salems kyrka, Sparlösa socken, Västergötland: Läst och tydd av Otto v. Friesen: Med ett tillägg om den arkeologiska dateringen av Bertil Almgren. Stockholm.
Grønvik, O., 2001. Die Runeninschrift auf dem Stein von Sparlösa – Versuch eine Deutung. Stausberg, M. (hrsg.). Kontinuitäten und Brüche in der Religionsgeschichte: Festschrift für Anders Hultgård zu seinem 65. Geburtstag am 23. 12. 2001. Berlin/New York.
Helgason, J. (udg.), 1956. Eddadigte 2: Gudedigte. København.
Hellberg, L., 1986. ’Ingefreds sten’ och häradsindelningen på Öland. Festschrift für Oskar Bandle zum Geburtstag am 11. Januar 1986. Naumann, H.-P. (hrsg.). Basel/Frankfurt am Main.
Holmbäck, Å. & Wessén, E., 1933. Östgötalagen och Upplandslagen. Stockholm.
Isakson, B., 2000. The emergence of a Scandinavian language: Development until around 900. NOWELE 36:3–43.
Jungner, H., 1938. Sparlösastenen: Västergötlands Rök: Ett hövdingamonument från folkvandringstiden. Fornvännen 33:193–229.
Kitzler Åhfeldt, L., 2000. The Sparlösa monument and its three carvers: A study of division of labour by surface structure analysis. Lund archaeological review 2000:99–121.
Kroonen, G., 2013. Etymological dictionary of Proto-Germanic. Leiden/Boston.
Källström, M., 2007. Mästare och minnesmärken: Studier kring vikingatida runristare och skriftmiljöer i Norden. Stockholm.
Larsson, P., 2002. Yrrunan: Användning och ljudvärde i nordiska runinskrifter. Uppsala.
Lerche Nielsen, M., 1993. Brugen af R-runen som vokaltegn i vikingetidens runeindskrifter. Selskab for nordisk filologi, Årsberetning 1992–1993:76–88.
Lindquist, I., 1939. Omkring namnet Erik. Namn och bygd 27:1–31.
Lindquist, I., 1940. Sparlösa-stenen: Ett svenskt runmonument från Karl den stores tid upptäckt 1937: Ett tydningsförslag. Lund.
LSBp = pergamentsbrev i Linköpings stadsbibliotek, Stiftsbiblioteket.
Males, M., 2023. The earliest Old Norse metrics. Filologia Germanica 15:121–143.
Marstrander, C. J. S., 1954. Om innskriftene på Sparlösastenen. Norsk tidsskrift for sprogvidenskap 17:503–535.
N + nr = signum i Norges innskrifter med de yngre runer.
Nedoma, R., 1998. Zur Problematik der Deutung älterer Runeninschriften – kultisch, magisch oder profan? Düwel, K. (hrsg.). Runeninschriften als Quellen interdisziplinärer Forschung. Abhandlungen des Vierten Internationalen Symposiums über Runen und Runeninschriften in Göttingen vom 4.–9. August 1995. Berlin/New York.
Nielsen, N. Å., 1969. Freyr, Ullr, and the Sparlösa stone. Mediaeval Scandinavia 2:102–128.
Nordén, A., 1943. Bidrag till svensk runforskning. Antikvariska studier 1:143–233.
Nordén, A., 1961. ’Sparlösa’ och ’Kälvesten’. Våra äldsta historiska runinskrifter. Fornvännen 56:256–270.
Norges innskrifter med de yngre runer. Av Magnus Olsen et al. 1941ff. Oslo.
Norr, S., 1998. To rede and to rown: Expressions of early Scandinavian kingship in written sources. Uppsala.
Nygaard, M., 1905. Norrøn syntax. Kristiania.
ONP = Ordbog over det norrøne prosasprog, Københavns universitet. (https://onp.ku.dk/onp/onp.php)
Pereswetoff-Morath, S., 2019. Viking-age runic plates: Readings and interpretations. Uppsala.
Peterson, L., 2007. Nordiskt runnamnslexikon. 5 uppl. Uppsala.
SAOB = Ordbok over svenska spraket. Utg. av Svenska akademien, 1898–2023. Lund.
Svärdström, E. 1958. [Vg] 119. Sparlosa sn, kyrkan: Nu på kyrkogården. Västergötlands runinskrifter 3:195–229.
So + nr = signum i Södermanlands runinskrifter.
Södermanlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Erik Brate och Elias Wessen. 1924–1936. Stockholm.
U + nr = signum i Upplands runinskrifter.
Upplands runinskrifter. Granskade och tolkade av Elias Wessen och Sven B. F. Jansson. 1940–1958. Stockholm.
Wessen, E., 1927. Nordiska namnstudier. Uppsala.
Wessen, E., 1965. Svensk språkhistoria 3: Grundlinjer till en historisk syntax. 2 uppl. Stockholm.
Westerdahl, C., 2021. Den vänsterhänte ryttaren: Ett förslag till tolkning av runinskrift och bilder på Sparlösastenen. Skärhamn.
Vg + nummer = signum i Västergötlands runinskrifter.
Whaley, D. (ed.), 2012. Poetry from the Kings’ sagas, 1. Turnhout.
Vikstrand, P., 2007. Ortnamnen i Kalmar lan, 7. Mörbylånga kommun, bebyggelsenamn. Uppsala.
Williams, H., 2021. Rökstenen och världens undergång. Stockholm.
Västergötlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström. 1940–1970. Stockholm.
Og + nr = signum i Östergötlands runinskrifter.
Ol + nr = signum i Ölands runinskrifter.
Ölands runinskrifter. Granskade och tolkade av Sven Söderberg och Erik Brate. 1900–1906. Stockholm.
Östergötlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Erik Brate. 1911–1918. Stockholm.
Downloads
Publicerad
Referera så här
Nummer
Sektion
Licens
Det här verket är licensierat under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell-licens.
