Renodlingen inom sjukförsäkringen ur rättssäkerhetssynvinkel

Abstract

Rehabilitering definieras i lagtexten så att den syftar "till att återge den som har drabbats av sjukdom sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Rehabiliteringsåtgärder skall planeras i samråd med den försäkrade och utgå från dennes individuella förutsättningar och behov''. Helhetssyn i rehabiliteringsbegreppet betyder att alla aspekter på människans funktionsför­måga skall beaktas. Med den avgörande kvaliteten hos en helhetssyn på rehabilitering är att tillämpningen ses i den enskildes perspektiv. Helhetssynen innebär följaktligen att den enskilde och hennes/hans personliga integritet respekteras. Skadorna och rehabiliteringsbehovet blir föremål för en individuell bedömning. Ingen skall bli betraktad som ett objekt eller hanteras som om nedsättningen av arbetsförmågan är hennes/hans enda kännetecken.

1997 ändrades lagen om allmän försäkring. Utrymmet för att beakta andra faktorer än rent medicinska vid bedömning av sjukdom minskades. Denna s k renodling av sjukförsäkringen kom att gälla också arbetsoförmågebegreppet. Men arbetsoförmåga är inte ett statiskt eller objektivt påvisbart tillstånd utan en omständighet som måste bedömas i relation till ett visst arbete eller vissa arbetsuppgifter.

Ett renodlat medicinskt arbetsoförmågebegrepp som innebär att en individ enbart skall bedö­mas i förhållande till hur sjukdomen generellt sätter ned förmågan att arbeta torde inte existera. Arbetsförmågan måste alltid relateras till en enskild individ och dennes individuella förutsätt­ningar att klara av ett aktuellt arbete oberoende av om detta är hennes/hans vanliga arbete eller ett annat arbete på arbetsmarknaden. I arbetsoförmågebegreppets natur finns med nöd­vändighet också ett socialt sammanhang. Att bortse från detta skulle leda till situationer som framstår som oförklarliga och oförsvarliga i ett mänskligt och även i ett ekonomiskt perspektiv.