Hjärnspöken och bokstavsbarn

- en kommentar till DAMP-debatten

Abstract

Sociologen E. Käfve har argumenterat för att den neuropsykiatriska diagnosen DAMP saknar berättigande, att det inte finns någon verklig störning DAMP och att stämpling med dylika di­agnoser bara är ett sätt att segregera oönskade individer. En diagnos bör emellertid inte ses som en utsaga om verkligheten, som är en gång för alla sann eller falsk, utan som ett praktiskt redskap i hanterandet av människors problem i relation till den verklighet de befinner sig i. På så sätt blir diagnosen inte ett underkännande av individen som människa, och det finns heller ingenting absurt i att diagnoskriterier förändras i takt med att den verklighet vi befinner oss i förändras. En människas problem måste sättas i relation till den omgivning hon lever i. Gente­mot något slags tänkt ideal skulle vi alla ha en mängd defekter, vilket inte på något vis gör oss mindre värda. Men när en funktionsnedsättning blir ett hinder i en människas vardag kan en diagnos vara relevant, inte för att den är gudagivet korrekt, utan för att den är till hjälp för den människa det gäller. Första delen av artikeln är en genomgång av Kärfves kritik mot neuropsykiatrins syn på etiologin bakom DAMP, medan den andra resonerar kring berättigandet av DAMP som diagnos oavsett etiologi.