En riskdiagnos för demenssjukdom

Abstract

Demens är ett kliniskt tillstånd som karaktäriseras av en långdragen betydande nedgång från en i vuxen ålder uppnådd intellektuell nivå under det att medvetandet är bevarat (1). Alzheimers sjukdom är en av de vanligaste demenssjukdomarna, som i och med att andelen gamla i befolkningen stiger blir ett allt större medicinskt, ekonomiskt och socialt problem. Degenerativa demenssjukdomar är idag den tredje vanligaste dödsorsaken i västvärlden
(2). Sjukdomsförloppet vid Alzheimers sjukdom är till en början smygande och första symp­tomen är vanligtvis minnesstörningar, och symptom som afasi, apraxi och visuospatiala störningar kommer successivt under sjukdomsförloppet och dominerar allt mer. I sjukdo­ mens slutskede är patienten helt hjälplös och beroende av institutionsvård. Sjukdomsdurationen är 7-15 år och patienten avlider i någon form av komplikation, vanligtvis lunginflammation.
Huddinge Universitetssjukhus har sedan 1992 ägnat stort intresse åt tidiga fall av Alzheimers sjukdom. Patienter kommer oftast från primärvården eller företagsläkare i hela Stockholms upptagningsområde eller på eget initiativ. Diagnostiken av Alzheimers sjukdom baseras på sjukdomshistorien, den kliniska bilden, laboratorieundersökningar, neuropsykologiska un­dersökningar, undersökning av logoped, röntgen av hjärnan (magnetkamera eller datorto­mografi), lumbalpunktion, mätning av hjärnans blodflöde (SPECT), EEG.Genom samman­vägning av alla data från undersökningarna fås en sannolikhetsdiagnos som fastställs på en diagnoskonferens. Den definitiva diagnosen beträffande Alzheimers sjukdom kan endast fastställas genom obduktion.
Forskningen inom demenssjukdomar har nyligen fokuserats på begreppet mild kognitiv svikt (Mild Cognitive lmpairment). Kognitiv svikt kan betraktas som det fält som överlappar normalt åldrande och en mycket tidig utveckling av Alzheimers sjukdom. Typisk för kognitiv svikt är att patienten själv upplever en återkommande glömska och i takt med att processen fortskrider reagerar även anhöriga. Trots detta fungerar patienten i detta stadium av sjukdo­men väl socialt och har sin dagliga livsföring väl bibehållen. För att Kognitiv svikt skall vara möjligt att påvisa skall den subjektivt upplevda minnesproblematiken objektivt kunna verifie­ras i de neuropsykologiska testerna (2). Denna patientgrupp har alltid varit aktuell på mottag­ningar som genomför minnesutredningar men i brist på diagnostiska kriterier har de istället fått vad man kan benämna "uteslutningsdiagnos", där undersökningen tar sikte på att ute­sluta demenssjukdom. Behovet av att kunna säkerställa vilka i denna grupp som kommer utveckla Alzheimers sjukdom och vilka som inte kommer att göra det är av stor klinisk betydelse som ökar i takt med den medicinska utvecklingen av nya bättre mediciner