Malmökommissionen som hållbar folkhälsointervention – vad kan vi lära oss efter 10 år?

Abstract

Malmökommissionen bör ses mot en historisk utveckling av befolkningsinriktat folkhälsoarbete, där Rudolf Virchows berömda citat, Alma-Ata deklarationen och Brundtlandkommissionens tankegods, utgör viktiga inspirationskällor. Lunds universitet i Malmö hade en lång tradition av epidemiologisk forskning och sjukdomsförebyggande insatser när en modern befolkningsinriktad hälsofrämjande strategi började tillämpas på 1980-talet. Denna innebar ett nära samarbete med Malmö stad. Det fanns därför mycket goda förutsättningar att fortsätta detta samarbete 2010 i form av en Kommission för ett socialt hållbart Malmö - Malmökommissionen, inspirerad av Världshälsoorganisationens Kommission för hälsans sociala bestämningsfaktorer, den så kallade Marmotkommissionen. Malmökommissionens slutrapport 2013 hade två övergripande rekommendationer för att minska de sociala klyftorna i hälsa, att etablera ett socialt investeringsperspektiv samt att demokratisera kommunens processer genom ökad participation via etablerandet av kunskapsallianser. Därutöver 24 specifika mål och 72 åtgärder. En extern utvärdering 2019 och en uppföljningskonferens 2023, indikerade att de övergripande rekommendationerna, särskilt den första, fått ett långsiktigt fäste i Malmö stads organisation som ett nytt synsätt att hantera flera folkhälsorelevanta strukturer och processer. Flera av de konkreta förslagen hade också genomförts, men Malmökommissionens roll i dessa sammanhang var delvis oklar. Hälsans ojämlika fördelning visade en bättre trend jämfört med riket under uppföljningstiden, men Malmökommissionens betydelse för detta kan inte säkert påvisas då många andra faktorer kan spela in. Vid uppföljningskonferensen framkom ett tydligt intresse från såväl den politiska ledningen, som från tjänstemannaledningen och andra intressenter att fortsätta ett reformarbete i den riktning som Malmökommissionens pekat ut i sin slutrapport. Dessa resultat diskuteras utifrån Kingdons teori om de tre ’strömmarna’ av problem, policy och politik som bestämmer möjligheterna för ny policy att få genomslag. Vidare utifrån Lindbloms teori om policyimplementering i form av småstegsprincipen då möjlighetsfönster öppnar sig. Vidare argumenteras för den teoretiska betydelsen av en participatorisk ansats då det gäller att formulera ny policy och implementera denna, utifrån en diskussion om betydelsen av socialt kapital och det sociala kontraktet för en socialt hållbar utveckling.