Jag lider av mental ohälsa men jag är inte mentalt svag. Om mäns möjligheter att berätta om psykiska problem.

Abstract

I den här artikeln framgår hur psykisk ohälsa hos manliga idrottsmän under 2000-talet blivit möjligt att tala om i mediala sammanhang och hur tillstånd såsom ångest och depression i det närmaste normaliserats genom detta. Berättelserna hämtade ur dagspress och annan media, delger känslor av skuld och skam, känslor av ensamhet och utanförskap men delger samtidigt hur framgångsrika unga män vågar blotta sina rädslor och tillkortakommanden och hur detta väcker känslor av att vara stark och vara ett föredöme för andra. Berättelserna som ställs i relation till mediala representationer från 1980- och 1990- talen vittnar således om hur en förändring skett i sättet att se på såväl psykisk ohälsa i stort som relationen mellan maskulinitet och ohälsa.

This article shows that within media representations from the beginning of the 21^st century it’s accepted for male athletes with experience of mental illness to share their experiences and mental problems like anxiety and depression has been more or less normalized. Their stories found in both daily press and other media reveals feelings of guilt and shame, loneliness and alienation yet at the same time showing how young and successful men are willing to expose their fears and shortcomings and how this within them evokes feelings of being strong and being a role model for others. Their stories places in comparison to media representations from the 1980 and 1990 testifies of a change of contemporary norms of both mental illness as well as the relationship between manliness and disease.