Aktivitetsersättning och arbetsförmåga

Bristande aktivitet och hypotetiska bedömningar

Abstract

Aktivitetsersättning är en del av sjukförsäkringen som riktar sig till unga vuxna med funktionshinder, med syfte att ge dem både ekonomisk trygghet och ökade förutsättningar till ett aktivt samhällsliv genom att få inträde på arbetsmarknaden. För rätt till ersättning krävs som regel att den unge har nedsatt arbetsförmåga, och vid beviljad ersättning ska han eller hon erbjudas aktiviteter som kan ha en gynnsam inverkan på sjukdomstillstånd eller prestationsförmåga. Det sker emellertid sällan någon konkret bedömning av arbetsförmågan, och aktiviteterna är få och dåligt anpassade. Det är således en stor diskrepans mellan reglering och tillämpning när det gäller arbetsförmågan. Försäkringen är i behov av förändring för att uppnå både rättvisa och legitimitet, och i artikeln diskuteras några möjliga åtgärder ur rättsligt perspektiv. Slutsatsen är att rätten till försörjning, det vill säga att omfattas av ekonomiskt stöd för sitt uppehälle, bör åtskiljas från stöd till aktivitet och arbetsmarknadskoppling, eftersom ersättningen i sig inte leder till ökad delaktighet.