Samverkan i rehabiliteringsprocessen - som lös­ning av rundgångsproblemet?

Abstract

Samverkan har blivit ett honnörsord när det gäller rehabilitering och rehabiliteringsprocessen. Visser­ligen har det funnits strävan efter samverkan tidi­gare, men intresset har intensifierats den senaste tiden, bl a har samverkan behandlats i en utredning Egon Jönsson (1), och vi har fått ett riksdagsbeslut om inriktning av samverkansformer inom rehabilite­ringsområdet med utgångspunkt från prop 1996/ 97:63.
Behovet av samverkan kan ses utifrån den väl dokumenterade rundgångsproblematiken, beskriven som ett fenomen där individen slussas från den ena myndigheten till den andra, utan att dennes problem blir lösta på ett avgörande sätt (1,2).
Centrum för socialförsäkringsforskning vid Mitt­högskolan har fått i uppdrag att utvärdera Beta­projektet, ett rehabiliteringsprojekt i Kungsbacka kommun.
I utvärderingen har använts en kombinerad pro­cess- och måluppfyllelseanalysmodell. Det innebär att vi har studerat effekter av projektets åtgärder och dessutom processen, d v s vad som hänt under projektets genomförande (6,7,8).
Utvärderingen av Betaprojektet skall ses som un­derlag för den avslutande diskussionen kring vilka effekter som ett nära samarbete mellan myndighe­ter kan medföra. En närmare samverkan kan vara ett sätt att förbättra situationen för brukaren, men samverkan kan sannolikt medföra nya problem, samverkansformerna kan exempelvis medföra att samhällets kontroll över medborgarna ökar.