Primärvården 1956-1995: En dynamisk men ofullkomlig utveckling

Abstract

I ett fyrtioårigt perspektiv har primärvården utveck­lats både som idé och verklighet. Där det bara fanns ensamma provinsialläkare och distriktssköterskor finns nu en tydlig vårdnivå med stora och differenti­erade resurser. Utvecklingen är dock ofullkomlig i ett viktigt avseende, nämligen vad gäller läkarnas insat­ser. Under lång tid var orsaken därtill den allmänna läkarbristen och allmänläkarmodellens bristande kon­kurrenskraft gentemot specialiseringsambitionerna. När vi nu fått gott om läkare har nya svårigheter upp­stått genom husläkar- och ÄDEL-reformerna. Beho­vet att förstärka och samordna läkarnas verksamhet i primärvården är dock större än någonsin, inför en ökande resursbrist och allt större krav på prioriteringar.