Prioritering fra filosofi til praksis

Abstract

Samhällspolitiken, grunden för all prioritering i häl­so- och sjukvården, har kännetecknats av drama­tiska förändringar de sista femton åren - från den socialdemokratiska välfärdsmodellen till den libera­listiska marknadsmodellen. Den väsentliga förkla­ringen är att flertalet i befolkningen blivit välbeställ­da och tror sig ha mer att vinna på en marknads­modell med större individuella möjligheter. På läng­re sikt är emellertid flertalet antagligen inte betjänt av en politik som skapar för stora problem för mino­riteterna. Dessa kan skapa alltför stora problem för samhället och det är på längre sikt svårt att helt sluta ögonen för alltför stora lidanden i ett civiliserat samhälle. Prioriteringar kommer därför att ske i en pendling mellan en välfärdsmodell och en marknadsmodell. Två huvudkategorier är möjliga, rationalisering och ransonering. Rationaliseringen innefattar sådana instrument som effektivisering, utjämning av onödi­ga och kostsamma skillnader, nej till nya teknologier som inte blivit kontrollerat utvärderade, något snä­vare gränser för hälso- och sjukvårdens åtaganden samt vissa typer av privatisering. En inriktning på ransonering innebär större risker för orättfärdiga prioriteringar och diskriminering eller favorisering av olika patientgrupper. En försiktig utveckling bör prövas tex efter de linjer som de s k Lönningutval­get i Norge och Oregonsystemet i USA anvisat. Tanken på en ransonering av hälso- och sjukvår­den är känslomässigt frånstötande. Det är därför viktigt att engagera sig i prioriteringsfrågorna.

Artikeln bygger på en högtidsföreläs­ning i anslutning till att professor Hjort blev heders­doktor vid Uppsala universitet.