Lepran botades, men den spetälske blev kvar

Abstract

Denna artikel är baserad på ett etnologiskt fältarbe­te bland människor som har anknytning till ett cen­trum för social rehabilitering av leprapatienter i Aten. En utgångspunkt är iakttagelsen att leprapati­enter fortsätter att lida av leprans smärtsamma his­toriska arv även efter att effektiva mediciner har kunnat hejda sjukdomen. Artikeln ger en bakgrund till den roll Bibelns beskrivning av spetälska har spe­lat för att dramatisera sjukdomens farlighet med följden att många drabbade har utsatts för social utestängning och stigmatisering. Den etnologiska fältstudien i Grekland har varit inriktad på att under­söka hur patienterna själva tolkar och hanterar det lidande som orsakas av sjukdomens historiska ba­gage. Det arbetssätt som demonstreras i artikeln har en folkloristisk inriktning på att analysera särskilt stiliserade former och dramatiska avsnitt i ett sam­tal mellan två vuxna barn till leprapatienter. Författa­ren vill visa hur samtalsanalysen kan ge inblickar i en associativ process och kunskaper om hur enskilda personer verbalt behandlar det lidande som de le­prasjukas kollektiva historia åsamkar dem. Den sor­tens behandling svarar mot en verbal förmåga som många människor besitter för att själva bearbeta psykiskt och socialt lidande och ge samtal och be­rättelser ett läkande värde.