Aggressivitet hos utvecklingsstörda

Abstract

Skadande eller självskadande beteende hos ut­vecklingsstörda är ofta uttryck för ångest men också viljan att bli sedd. Personlig omvårdnad minskar därför aggressi­vitet. Psykofarmaka bör användas med stor för­siktighet och som komplement till en psykologisk analys av aggressivitetens orsaker som kan vara skenbart små förändringar i miljön eller olämpligt sammansatta boendegrupper.
Autister svarar ofta relativt dåligt på neurolepti­ca. Alla utvecklingsstörda kräver en särskilt grannlaga psykiatri eftersom de har svårt att skildra symtom och framför allt biverkningar. Ri­sken för övermedicinering, särskilt hos den lilla gruppen långsammetaboliserande, kan motver­kas med serumbestämningar av använda prepa­rat. Cisordinol (zuklopentixol) är ett lagom sede­rande neurolepticum med ett tämligen snävt och väldefinierat behandlingsintervall.
Analys av skadande beteende kan kräva utred­ningsavdelningar. Där kan också kompetens byg­gas upp som stöd för omsorgsnämndens perso­nal.