Funksjonshemmede i utviklingsland

Muligheter og begrensninger for rehabilitering i lokalsamfunnet

Abstract

Världshälsoorganisationen räknar med att cirka 10 procent av världens befolkning eller 400 mil­joner människor har funktionsinskränkningar. Av dessa räknar man med att cirka 60 miljoner, varav två tredjedelar bor i utvecklingsländerna, skall kunna hjälpas med en eller annan form av rehabilitering. Endast 2 % av dessa mottar hjälp idag.
Utifrån detta enorma och otillfredställda be­hovet är det givetvis angeläget att komma fram till lämpliga och praktiskt tillämpbara modeller för rehabilitering. Hittillsvarande sådana mo­deller har väsentligen utvecklats i i-länderna med sikte på en relativt välbeställd stadsbe­folkning. Det krävs nya modeller som också kan användas i u-länderna. I arbetet i världshälsoor­ganisationen baseras sådana modeller på Alma Ata-deklarationen om primärvården och har fått karaktären av en "community based rehabili­tation".
I nedanstående artikel skildras hur en sådan "kommunbaserad rehabilitering" utvecklats i Botswana.
Avslutningsvis konstateras i artikeln att en re­habilitering till högsta möjliga funktionsnivå i Alma Ata-deklarationens anda kräver en inves­tering av många små enheter för specialutbild­ning, helst som en integrerad del av det vanliga utbildningsutbudet i landet. Det kräver också fantasi och ekonomisk vilja att skaffa arbetsplat­ser i närmiljön. Men då är det inte längre säkert att den kommunbaserade rehabiliteringen är ett lågkostnadsalternativ och det kan vara det största dilemmat i framtiden.