Betingelser för samverkan

Abstract

Samverkan mellan hälso- och sjukvården och annan social och psykologisk verksamhet kon­fronteras med många grundläggande konflikter i vårt samhälle: tex spänningen mellan solidari­tet med de svagare och rättsäkerhet, mellan oli­ka kunskapstraditioner och människosyn. Det är därför viktigt att man strävar mot klarhet och överensstämmelse när det gäller de mål och de arbetsmetoder som kan komma i fråga. Politiker och berörda yrkesgrupper har här ett stort an­svar att ta ställning till vad man faktiskt vill och kan göra.
Det tycks dock finnas en tendens att blunda för de många oklarheter som föreligger och övervältra dem på den personal som skall utfö­ra jobbet, ofta med tillägget: Ni får lösa detta genom samverkan. Detta leder till oklar yrkes­identitet och väcker frustration hos personalen. I sista hand drabbas de människor som man säger sig vilja hjälpa.
Eivor Bång (psykolog) och Nils-Gunnar Ru­denstam (ekonom) arbetar sedan några år med ett projekt på uppdrag av Uppsala läns lands­ting, det sk Östhammarsprojektet. Projektet har handlat om bl a rehabilitering av långtidssjuk­ skrivna människor, samarbete mellan primär­vård, socialtjänst, försäkringskassa och arbets­ förmedling, konkret utvecklingsarbete; fortbild­ning, handledning och organisatoriska föränd­ringar. I detta arbete har ambitionen varit att kombinera de två perspektiven, individens (klientens) situation och organisationernas ar­betssätt.