Rehabilitering i primärvården!

Abstract

Uppbyggnaden av primärvården har främst motiverats utifrån krav på närhet och kontinuitet i vården. Det man kanske då närmast tänker på är alla medborgares behov av nära kontakt med en och samma doktor för de olika hälsoproblem som av och till kan drabba oss alla. Detta behov av medicinsk närservice i all ära, så finns kanske andra än mer angelägna skäl att försöka skapa bättre kontinuitet i primärvården.
En viktig aspekt är behovet att ge en ny och starkare kontinuitet åt omsorgerna åt psykiskt eller kroppsligt sjuka och handikappade.
Insatserna för dessa grupper under de två senaste decenniernas utveckling av modern sjukvård och socialvård har främst gällt en utbyggnad av medicinsk rehabilitering och olika arbetsvårdsinstitutioner. Vissa framsteg har också uppnåtts när det gällt att komma tillrätta med psykologiska hinder för en rehabilitering. Det kanske viktigaste har därvid varit ökade insikter om risken med passivisering genom själva sjukvården, särskilt sjukhusvård och annan inaktivitet.
Samtidigt har det blivit allt mer uppenbart att åtgärder riktade mot en isolerad enskild patient inte räcker långt för att nå en lyckad rehabilitering. Ett nödvändigt villkor är att sådana insatser kombineras med insatser på samhällsnivå.