Sjuksköterskors sjukfrånvaro

Sjukfrånvaro under 1955-1971 hos ett urval svenska sjuksköterskor och deras män jämfört med kontrollgrupp

Abstract

Sjukfrånvaron i Sverige har ökat avsevärt de senaste decennierna och utgjorde 1976 cirka 23 dagar per individ och år, den högsta kända sjukskrivningen i världen. En trolig förklaring till detta är ändringar i lagstiftningen, vilket medfört ökade förmåner samt ändrade attityder inom befolkningen. Tröskelupplevelsen var gränsen går mellan friskt och sjukt är relativt flytande och bygger inte minst vid korttidsfrånvaro på självdiagnos­tik och på av individen fattade beslut. Vid ett ökat medicinskt kunnande skulle man eventuellt förvänta sig en minskad sjukfrånvaro genom en bättre "egenvård".
För att studera denna fråga jämfördes sjuk­frånvaron hos ett slumpvis urval svenska sjuk­sköterskor och deras män med ett kontrollmate­rial. Det visade sig härvid att sjuksköterskegrup­pen och deras män hade en lägre sjukfrånvaro­frekvens än den matchade kontrollgruppen, framför allt beträffande korttidsfrånvaron.
Resultatet kan förklaras av olika faktorer så­som attityder till arbetet, grad av tolerans från omgivningen, möjligheten att ordna ersättare på arbetsplatsen etc. Undersökningar av andra grupper med olika kapacitet för egenvård bör företas för att belysa frågan.