Anpassningsgrupperna — en papperstiger?

Abstract

Anpassningsgruppernas tillkomst i början på 70-talet sågs som ett skapande av ett nytt ar­betsmarknadspolitiskt instrument. Arbetsmark­nadsmyndigheterna skulle härigenom kunna föra arbetsmarknadspolitiken in i företagen och få en mer aktiv roll när det gällde att lösa vissa arbetsmarknadsproblem. Stora förhoppningar ställdes på gruppernas möjligheter att anpassa arbetet till människors fysiska och psykiska för­utsättningar. På så vis skulle utslagningen från arbetsplatserna minskas och utestängda grupper av arbetssökande, främst äldre och handi­kappade, få ökade möjligheter till arbete. Erfa­renheterna tyder emellertid på att anpassnings­grupperna i många företag blivit en reform som stannat på papperet. Ett stort antal grupper har visserligen bildats, f n. finns över 5 000 grupper, men de praktiska resultaten av gruppernas verk­samhet svarar inte alls mot förväntningarna.
Vilka hinder som finns och hur dessa kan av­hjälpas diskuteras i denna artikel av Tomas Sik­ström, lärare på LO-skolan Brunnsvik, som del­tar i ett utredningsarbete i syfte att ta fram un­derlag för ett utbildningsmaterial för fackliga företrädare i anpassningsgrupper.