Rymningar i sluten psykiatrisk vård (II)

En undersökning från ett specialiserat (differentierat) lasarett för psykiatrisk vård

Abstract

Den höga rymningsfrekvensen vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala och följdverkningarna av rymningarna ute i samhället medförde att sjukhusets direktion sommaren 1971 prövade nya riktlinjer för att motverka våldstendenser och rymningar. Dessa riktlinjer etablerades i samarbete mellan sjukhusets ledning, personal och patientförening samt företrädare för polismyndigheter och åklagarmyndigheter. Dessa förhållanden har skildrats i en tidigare artikel i SMT. Vid en jämförelse med en period innan sjukhusets uppmärksamhet inriktats på rymningsproblematiken och en motsvarande period efter detta kan en minskning med 23 % av rymningarna konstateras. Nedanstående artikel innehåller en närmare analys av dessa resultat och tänkbara orsaker till den minskade rymningsfrekvensen. Avslutningsvis konstateras att rymningarna ännu fortfarande erbjuder betydande problem ur flera aspekter. Ett antal på olika sätt samhällsfarliga patienter kan inte inordnas i friare vårdformer. Säkerhetsaspekter på acceptabel nivå kan därmed inte tillgodoses på ett psykiatriskt sjukhus utan att hela sjukhusets terapeutiska miljö skadas. Mot denna bakgrund får man se det angelägna i förslaget om en särskild vårdorganisation för vissa kategorier särskilt vårdkrävande patienter och/eller ett överförande av dessa patienter till en upprustad kriminalvård.