Sosialmedisinske aspekter ved tap av syn og horsel

Abstract

Blindhet uppfattas gärna som en mänsklig tragedi och dövhet utesluter en person både från spontan språklig kontakt och musikens rika värden. Att vara både döv och blind gör en människa beroende av vibrations- och känselsinnet så att man genom skrift i handen, fingeralfabet eller samtalsmaskiner kan tala med andra människor. I yrket och vardagstillvaron står de dövblinda inför stora problem och de är helt beroende av moderna tekniska hjälpmedel. Det gäller kaffepannor som inte kan koka över, dörrklockor, som fungerar genom ultrakortvågssignaler, kopplade till vibratorer m. m. Levande hjälp i form av människor, som kan ledsaga och vara fingerspråkstolkar bör alltid vara disponibla om de dövblinda skall kunna leva fullt människovärdigt. Medicinska specialundersökningar, som t. ex. lungröntgen, kan inte genomföras utan grundliga förberedelser med tolk. Psykiatrisk och socialmedicinsk service bör kunna förmedlas .genom speciellt utbildad personal, som fullt ut behärskar kommunikationen med de dövblinda. Även om antalet dövblinda icke är så stort, har de mänsklig rätt att få samma hjälp som andra. Det är också få människor som är så tacksamma för den hjälp de kan få.