Frivillighet och tvång inom socialvården

Abstract

Våra tre vårdlagar bygger i stor utsträckning på principer, som tagits i arv från äldre lagstiftning. Därmed har de sina rötter i ett samhälle som icke var genomsyrat av demokratins principer. De sociala lagarnas åtgärdskataloger styr insatserna till det som där anges och inget annat. Därmed begränsar de spelrummet för inlevelseförmåga och fantasi och kan även styra bort från det förebyggande arbetet. Det gäller att söka sig fram till det minimum av tvång som behövs i framtiden. Författarens mening är att tvångsåtgärden övervakning kan undvaras inom såväl barnavården som nykterhetsvården. Inte heller varning eller förmaning finns det någon anledning att ha kvar. Det finns mycket som talar för att besluten om tvångsåtgärder läggs på domstol eller kanske länsstyrelse. Under alla förhållanden bör besluten om tvångsingripande skiljas från de organ som svarar för vårduppgifterna.