Rehabilitering i Finland

Abstract

Rehabiliteringsverksamheten i Finland, såsom i den övriga norden är bunden vid traditioner från 1800-talet. Då grundades de första specialskolorna för blinda, döva och vanföra. Arbetsterapin var redan då känd inom mentalsjukvården. För ca 40-50 år sedan startades rehabiliteringsverksamheten vid kirurgiska kliniker och tuberkulossanatorier. Det fanns även flera frivilliga organisationer som arbetade till förmån för olika slags invalider, men arbetet utfördes splittrat, utan enhetlig ledning och utan lagstiftningens stöd. Först under och efter II världskriget, när vi fick ta hand om 57.000 krigsinvalider, skedde ett väsentligt framsteg på rehabiliteringens område. År 1963 inkluderades den yrkesmässiga rehabiliteringen i ersättningsförmånerna för olycksfall i arbete och i sjukförsäkringslagen gavs möjligheter att använda försäkringsmedel för rehabiliterande verksamhet. Den medicinska rehabiliteringen leds och övervakas av Medicinalstyrelsen och rehabiliteringen anses vara en del av sjukvården. Till detta nu har den kanske utvecklats mest inom ortopediska och tuberkulosvården. Allmänna eller lasarettsjukhus ägs och styrs av kommunalförbund och enskilda kommuner i Finland.