Sjukvård och socialvård – samordning på patientnivå

Abstract

När vi i dagligt tal säger att en människa är sjuk, så tror vi oss väl i allmänhet veta vad vi talar om. Men börjar vi skärskåda begreppet sjukdom litet närmare är det inte fullt klart vad som avses. Någon känner sig sjuk och menar kanske därmed en allmän olustkänsla tillsammans med symtom som snuva eller hosta. Någon har fått plötsliga smärtor i buken och måste söka vård på sjukhus. I dessa fall kan vi säkert samsas om att vederbörande får anses vara sjuk. Skulle det kunna räcka som avgörande för att sjukdom föreligger, nämligen att vederbörande själv känner sig dålig, undrar man? Svaret är utan tvekan nej. Skulle vi då kunna enas om att patienten och läkaren tillsammans på grundval av dels patientens upplevda symtom och läkarens mer eller mindre objektiva undersökning skulle kunna avgöra om en sjukdom föreligger eller ej. Jag beklagar, men inte ens detta är tillräckligt. Saken är nämligen den att såväl patientens egna erfarenheter av sitt hälsotillstånd som läkarens undersökningsresultat är beroende av i vilken omgivning patienten för tillfället fungerar. Man måste alltså gå utanför själva patienten och se honom eller henne som en helhet tillsammans med omgivningen för att få en realistisk bedömningsgrund.