Åldringsvård på internmedicinsk klinik

Abstract

I dagens aktuella diskussion om långtidsvård är det viktigt att ha klart för sig betydelsen av att alltid arbeta för att i görligaste mån undvika permanent anstaltsvård för den enskilde. Det är dock uppenbart att i många fall är definitiv permanentvård tyvärr oundviklig. Det förefaller dock som om administratörer, läkare och annat sjukvårdsfolk alltför ofta betraktar många åldringsvårdsfall som oundvikliga långvårdsfall. I princip skall dock akut sjuka äldre, som behöver anstaltsvård vare sig det gäller exempelvis en kirurgisk åkomma som collumfraktur eller en internmedicinsk sjukdom som hjärnblödning, vid behov av akut sjukhusvård liksom yngre i första hand tas in på akutsjukhus. Man bör sedan försöka undvika att skapa definitiva anstaltsmänniskor utan istället arbeta för att även äldre så snart som möjligt efter behövlig sjukvård och rehabilitering kommer åter till sina hem eller den kollektiva ersättning därför som skapats i ålderdomshem, pensionärshem och liknande.