Familjevård för barn- och ungdomspsykiatriskt klientel

Abstract

Olika länder inom vår västerländska kulturkrets har vitt skilda traditioner, när det gäller att ta hand om sådana barn och ungdomar, som inte kan vårdas hos sina egna föräldrar. Vad man främst haft att välja på är olika slags institutioner av barnhemstyp samt enskilda hem. Villigheten att ta emot andras barn i den egna familjen varierar från land till land, och det gör också förtroendet för den vårdformen hos biologiska föräldrar och myndigheter. Efter en lång reduktionsperiod nådde de svenska ungdomsvårdsskolornas platsantal siffran 1.000 hösten 1961. Barnhemsplatserna i landet, som skall täcka alla åldrar upp till 16 år, utgjorde för ett par år sedan 3.500. Samtidigt var antalet barn som vårdades och fostrades i fosterhem omkring 28.000. Vi skulle inte komma långt utan fosterhemsvården. Den undersökning, som Allmänna barnhuset redovisat (1956) av hur fosterbarn kunnat anpassa sig i samhället, omfattade 930 fosterbarn födda åren 1919-1930 med en genomsnittsålder omkring 25 år vid efterundersökningen, slumpvis uttagna ur ett material av 28.221 fosterbarn och med en bortfallsprocent bland de till undersökningen uttagna av endast c:a 6 %. Utfrågningar av tjänstemän och institutioner liksom forskningar i register över straffade brott och fylleriförseelser visade en högre frekvens av förseelser än i genomsnittsbefolkningen.