Patient på sjukhus

Abstract

Sjukhusvården förr och nu kännetecknas av den medicinska och sociala utvecklingsfas som föreligger vid de tidpunkter jämförelsen gäller. Socialmedicinskt sett existerar ett förr, som hänför sig till den förvetenskapliga tid då sjukhusen mera fungerade som barmhärtighetsinrättningar och asyler för eländiga och obotliga fall än som kurativa organ. Under denna tid har, kanske redan för tusentals år sedan, både skräcken och respekten för sjukhusen som ultimum refugium grundats, liksom tacksamheten över att
de ändå fanns.  Det brukar ofta framhållas att den ökade specialiseringen inom sjukvården, hur nödvändig den än är, medför risk för en opersonlig behandling av "fallet". Den sjuka människan finner sig sönderplockad och analyserad bit för bit och utan chans att kunna syntetisera resultaten. Inte heller varje specialist för sig eller annan underställd personal är i stånd att göra det. Detta skapar i dag och i än högre grad i morgon en allvarlig dilemma i sjukvården och ger en stark motivering åt att allmänläkarfunktionen bevaras och stärkes. Inom de genomspecialiserade sjukhusen fylles behovet av en totalvy och en mera personlig omvårdnad av patienten vid akutsjukhusen i bästa fall av de invärtesmedicinska och allmänkirurgiska klinikerna.