"Fimpens" försök och Görlings

Abstract

(Angående LARS GÖRLING. 491. Bonniers förlag)
Från min Lövstatid minns jag Fimpen och han bravader. Själv var "Fimpen" inte så särdeles belastad i kriminellt avseende, lite småstölder o. dyl., en allmän arbetsovilja men som de flesta av våra grabbar mera vildvuxen och allmänt normosäker och därtill med ett ordinärt ungdomligt hävdelsebehov, som han för sin del mest sökte tillfredsställa verbalt. Kanske man kunde sätta beteckningen mytoman på honom, kompisarna uppfattade väl honom allmänt som skrytande, men ibland diktade han också ganska beräknande. När han var på rymmen, vilket nog hände några gånger och således självklart hade ont om stålar, brukade han attackera en journalist eller rent av uppsöka en tidningsredaktion för att sälja "sitt livs historia". Många gick på det. Nu har man vänt sig till mig, som s. k. kännare av verkligheten, att yttra mig i fallet 491. För man kan väl tillsvidare tillåta sig att anta att boken är en verklighetsskildring och då bör det vara tillåtet att jämföra den med verkligheten. Först kan då konstateras att där, med modern berättarteknik, radas upp en del ögonblicksbilder med aggressivt innehåll, sexuella handlingar, litet egendomskriminalitet och en del obscent snack. Innehållsmässigt finns där knappast mer än vad vad som redan lätt kan uthämtas ur kriminologiska handböcker och en genomläsning
av ett hundratal polisprotokoll om unga vanartade, skulle kunna ge i stort sett samma material - förstås i litet torrare prosa.