Om den skyddade verkstaden i Säter och dess samarbete med Säters sjukhus

Abstract

De medicinska framsteg, som under 1950-talet möjliggjorde aktivisering av allt fler vid mentalsjukhus långtidsvårdade patienter, medförde även ökade förutsättningar för social återanpassning av dessa personer. Denna mer effektiva mentalsjukvård förde på ett markant sätt fram kravet på ökade rehabiliteringsresurser. Att på den medicinska behandlingen måste följa sociala åtgärder, blev en påtaglig realitet för de kuratorer, som på slutet av 1950-talet tillsattes vid mentalsjukhusen. Att patienterna under en tid med utsträckt frigång kunde få pröva sina krafter på arbete utanför sjukhuset blev ett dominerande önskemål. I Säter, där sjukhuset utgör den ojämförligt största arbetsgivaren och en endast mycket begränsad småindustri finnes, blev det svårt att mobilisera arbetsplatser för patienternas behov av arbetsträning. Det var i detta läge som tanken föddes på att anordna en "mellanstation" för arbetsträning och kanske elementär yrkesutbildning