Sjukvårdsfabriker utan arbetskraft

Abstract

Vi skrev i februari 1960 och hade långt tidigare varit inne på saken att man i mer än tjugo år kunnat följa de tilltagande bristfenomenen inom personalsektorn av sjukvården. Under den tid som gått och sedan byggnadsregleringen upphört hade sjukhusexpansionen varit utan like. Huvudmännen fick äntligen tillfälle att realisera de planer som länge måst hållas tillbaka. Den bristande tillgången på arbetskraft bekymrade inte. Ju större och finare sjukhus man kunde åstadkomma desto sannolikare skulle arbetskraften finnas att tillgå. Framför allt räknade man med att läkare alltid skulle stå till förfogande vid dessa nya sjukhus. I det allmänna medvetandet och även hos huvudmännen var ännu läkarbristen den avgörande svårigheten på personalsidan. Först sedan OHS- och läkarprognosutredningarna framlagt sina kalkyler blev det klart att man stod inför ett mycket allvarligare problem. Därefter har personalsvårigheterna tornat upp sig till jättehinder som till sist förefaller oövervinneliga.