Tankar kring fängelsemurar

Abstract

Hur skall man resocialisera individer, som mer eller mindre sakna uppfattningen av livet som en uppgift, vars lösning ligger i dess utnyttjande i en positiv, uppbyggande och livsvårdande anda, alltså enligt etiska normer? Eller är ej den riktigaste frågeställningen: Vilken profylax bör bedrivas, så att ej sådana katastrofala situationer uppstå, där individerna helt glida ut ur samhället gemenskap? Uppgiften att hos vuxna med förkrympt personlighet efterutveckla denna har väl i stort sett visat sig överstiga mänsklig förmåga.