Synpunkter på familjeplanering och hjälpen till underutvecklade länder

Abstract

Under 1960-talet kommer Sverige att i stigande grad engagera sig i hjälpen till de underutvecklade länderna. Vårt bidrag - hur stort det än göres - kan inte täcka mer än en liten del av det enorma hjälpbehov om föreligger. Frågan är i vilka former vi bör bedriva hjälpverksamheten för att vår insats på lång sikt skall ge maximalt utbyte. De resurser som återstår sedan man tillgodosett vissa omedelbart aktuella hjälpbehov - t. ex. bekämpandet av lokala hungersnöder och epidemier - kan i princip disponeras på två sätt. Antingen investerar man i en så snabb industrialisering som omständigheterna medger och accepterar folkökningen som något ofrånkomligt. Eller också koncentrerar man alla ansträngningar på att bromsa folkökningen för att först därefter, när födelsetalet sjunkit, rikta in hjälpverksamheten på industrialisering av de berörda länderna. I diskussionen hittills har - förefaller det - det förstnämnda alternativet kommit att dominera. Det kan därför vara befogat att söka få till stånd en debatt om hur den svenska hjälpen bör fördelas på de två ovan antydda användningsområdena.