Det sårbara narrativet

Reflexioner över den "brutna" ontologi som gör oss mänskliga

Abstract

Vad är egentligen en berättelse? Vilket slags kunskap om människans liv erbjuder narrativ? Dessa frågor ställs på sin spets när narrativ medicin introduceras i hälso- och sjukvårds kontext. I denna artikel skisserar jag en ”kritik” av narrativiteten och argumenterar för att berättelsen inte erbjuder en ny och bättre kognitiv grundval för hälso- och sjukvården än det dominerande bio-medicinska paradigmet, utan i stället bör ges en förmedlande roll utifrån förmågan att koppla samman de ”två kulturerna”. Den mänskliga tiden framträder som en ”tredje” historisk tid, där berättelsen skriver in den fenomenologiska tidserfarenheten i den objektiva kosmologiskt grundade tiden. Den ”brutna” ontologi och den sårbarhet som kan sägas vara utmärkande för en sådan narrativ förmedling säger också något viktigt om människans grundläggande villkor – och hennes egen sårbarhet.