Rehabiliteringsförmåner och migration

Möjligheterna till medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering inom EU för personer bosatta i Sverige

Abstract

Frågan om möjligheterna att erhålla medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering inom EU för personer som är bosatta i Sverige och den därtill hörande följdfrågan vem som skall betala kostnaderna härför går i dagsläget inte att besvara entydigt. EG-domstolen har visserligen meddelat några domar som är vägledande men domstolen har inte tagit ställning till alla problem som en migrationssituation kan föra med sig vad gäller erhållna rehabiliteringsförmåner. Om man ser frågan som gällande fri rörlighet för personer finns en bestämmelse (art. 22) i förordningen 1408/71 som kräver tillstånd från den behöriga staten, dvs Sverige. Frågan är då hur pass rigoröst man vill upprätthålla tillståndskravet, som till sin allmänna karaktär kan uppfattas som ett hinder mot integrationstanken. EG-domstolen har inte givit något svar härpå. Om man däremot ser frågan som gällande fri rörlighet av tjänster (varor) har domstolen i två rättsfall (Deckar och Kohll) funnit att det är viktigare att tillgodose principen om fri rörlighet av tjänster (varor) än att tillståndskravet i art. 22 upprätthålls. Principen om fri rörlighet av tjänster (varor) gäller dock inte, om man har fog för att tro, att ett svenskt rehabiliteringssökande utomlands får en sådan omfattning att fara föreligger, att den ekonomiska balansen för upp­ rätthållandet av en god nivå på svenska rehabiliteringsinsatser rubbas.