Företagshälsovården som en oberoende expertresurs

En rättslig analys

Abstract

Företagshälsovården har i grunden ett uppdrag som styrs av arbetsgivaren, som både väljer och betalar för tjänsterna. Detta skapar en potentiell konflikt mellan att agera i arbetsgivarens intresse och att tillgodose arbetstagarnas behov av stöd och insatser. Enligt 3 kap. 2 c § arbetsmiljölagen ska företagshälsovården agera som en oberoende expertresurs inom arbetsmiljö och rehabilitering. Artikeln visar att det trots denna reglering saknas direkta rättsliga mekanismer för att säkerställa dess efterlevnad, vilket gör principen om oberoende svag ur ett rättsligt perspektiv. Därför argumenteras för att lagstiftaren bör överväga att införa direkta rättsliga krav på företagshälsovården att upprätthålla sitt oberoende gentemot både arbetsgivare och arbetstagare, samt att arbetsgivare åläggs en skyldighet att respektera detta oberoende, oavsett organisatorisk struktur. En reglering garanterar inte automatiskt en oberoende verksamhet, men den utgör en symboliskt och rättsystematiskt viktig åtgärd för att främja och skydda en sådan. Oberoendet är en central aspekt av företagshälsovårdens legitimitetsgrund.