Den särskilda sommarkolonin för barn med sockersjuka.Mötesplats och fristad i 1940- och 50-talens Sverige.

Abstract

De initiativ till särskilda sommarkolonier för sockersjuka barn som togs på 1940- och 50-talen kom från grupper och individer som själva hade diabetes eller anhöriga med diabetes. Målet var att bryta den ensamhet som familjer och barn kunde uppleva med sjukdomen. Till att börja med opponerade sig barnläkare och medicinska experter mot de nya kolonierna. Oron var stor att kolonierna skulle göra barnen till avvikare. Man såg en risk för stigmatisering. I denna artikel kontrasteras en diskussion som fördes i den politiska sfären med den parallella utveckling av koloniverksamheten som skedde inom diabetesföreningarna. Kolonierna blev trots expertisens invändningar den mötesplats och fristad som många familjer och barn önskade.

A new kind of summer camps for children with diabetes were initiated in the 1940s and 1950s by groups and individuals who themselves had diabetes or family members with diabetes. The aim was to break the isolation of families and children. Medical experts were, however, critical initially. Separate camps were believed to transform the children into deviants. A risk for stigmatization was apprehended. In this article two realities are contrasted: a political discussion on the threat that the camps represented and the parallel development of camps within diabetes communities. In spite of the resistance the camps became the meeting-spots and retreats that many families and children longed for.