Systemteoretiska och epidemiologiska ansatser inom skadeforskningen – om förståelsen av skademekanismer

Abstract

1970-talet innebar ett uppsving inom svensk olycksfallsforskning, eller skadeforskning som det numera brukar kallas. Detta sammanföll med två utvecklingstrender; den ena med socialmedicinsk prägel i spåren efter professor Ragnar Berfenstams pionjärinsatser på barnsäkerhetsområdet under 1950- och 60-talen och det andra som en följd av satsningarna på arbetarskydd och arbetsmiljöforskning . Detta uppsving kom också att skapa möjligheter till korsbefruktning mellan två konkurrerande paradigm; den epidemiologiska resp den systemteoretiska föreståelseramen kring fenomenet olycksfall. I denna artikel sammanfattas några viktiga erfarenheter av denna paradigmkrock, vad den inneburit för skadeforskningens fortsatta utveckling och vilka utmaningar den alltjämt bär med sig.