De svenska adoptivbarnen: Det sociala arvet i ett historiskt perspektiv

Abstract

Det är framför allt under de femtio år som förflutit mellan den svenska adoptionslagens tillkomst 1917 och mitten av 1960-talet som adoption av svenska barn varit en relativt utbredd företeelse. Dessförin­nan saknades rättsliga regleringar av de oäkta och övergivna barnens förhållanden, och från och med 1960-talet har alltfler adoptivbarn kommit till Sverige från utomeuorpeiska länder.
Michael Bohman tecknar här en historisk bild av de övergivna barnens situation från äldre tiders totala rättslöshet över den svenska adoptionshistorien fram till i dag. De olika studier av svenska adoptivbarn som Michael Bohman har lett redovisas ur ett historiskt och socialt perspektiv. Resultaten visar att det på lång sikt går i stort sett lika bra för en population adopte­rade barn som för icke-adopterade, med undantag för en något ökad frekvens av psykiska besvär bland de adopterade. För barn som vuxit upp i fosterhem är prognosen sämre, liksom för barn som varit anmälda för adoption men sedan ändå kommit att växa upp i sina biologiska hem. Som tecken på anpassning har psykiska symtom och beteendestörningar, registre­rat missbruk samt kriminalitet studerats. Förhållan­det mellan ärftliga och miljömässiga faktorer för upp­komsten eller frånvaron av kriminalitet/missbruk dis­kuteras.