Betydelsen av allvarlig familjedysfunktion för barns hälsa och utveckling

Abstract

Hur signalerar barn att de kan ha personliga svårig­heter? Hur visar de att de kan vara i behov av hjälp och stöd?
I artikeln diskuterar Per-Anders Rydelius barn- och ungdomspsykiatrins nuvarande kännedom om sam­band mellan familjär stress och psykopatologi hos barn. Barnets begränsade kunskaper och erfarenhe­ter, liksom dess mindre utvecklade förmåga att an­vända språket, leder till att barnet i sin symptomato­logi skiljer sig från vuxna. Det gäller därför för dem som skall hjälpa barnet att lära sig känna igen bar­nets ofta "ospråkliga" sätt att visa sina svårigheter. Signalerna kan vara kroppsliga, psykiatriska, psyko­logiska/pedagogiska eller yttra sig i barnets beteende. Barnpsykiatrin har länge intresserat sig för frågan om ett eventuellt samband mellan barnets hem­förhållanden och dess symptom. Svaren på denna fråga har varit motstridiga, men det finns ändå skäl att anta att det finns ett samband mellan hemsituation, tidiga beteenderubbningar och senare anpassnings­problem hos barn med en viss sårbarhet. Författaren betonar att ett utökat och förbättrat sam­arbete behövs mellan en rad olika kunskapsområden, tex pediatrik, barn- och ungdomspsykiatri, pedago­gik och socialt behandlingsarbete. För att detta ska bli möjligt, måste yrkesgrupperna lära sig förstå var­andras fackspråk, vilket i sin tur kräver särskilda in­satser redan inom grundutbildningarna.